Dagens Nyheter – 28 september 1870, sida 1

bilgarder i lärftsbluser, borgarklassens nationalgarde i klädesrockar, folkets nationalgarde i ylle-vareuser, med ett ord den mest fulländade blandning af drägter. Men om uniformerna äro olika, somliga rika och andra tarfliga, klappa dock alla hjertan för samma sak. Hvar och en vet att man ej blott försvarar en stad när man försvarar Paris, alla förstå att det gäller Frankrikes ära, Frankrikes plats som den första bland nationerna. Vara eller icke vara? säger Shakespeare. Den 14 september. I morgon är det sista dagen utlänningarne få lemna Paris. Bangården vid Rue St. Lazare är öfverfull med menniskor. Det sista tåget till Havre afgår klockan 10 i natt, och med det följa de få svenskar som haft mod att i Paris öfvervara de första akterna af det blodiga drama, som på högvederbörlig befallning blifvit uppfördt vid Wissembourg, Reichshofen och HSådan och hvars slutscener komma att spelas vid hufvudstadens portar. Lycklig resa! Helsningar till Norden! Jag tror dock ej att de, som qvardröjt till sista stunden, på något vis ångra att de med egna ögon åsett den franska nationens återuppvaknande. Dessutom är det ej alla landsmän som fly. Till min nations ära kan jag meddela att icke mindre än tolf svenskar ingått i den frikår som kallas Les amis de la France4 och hvars anförare är en belgier, den namsekunnige general Vandermeer. Denna frikår, sammansatt af alla möjliga nationer, kommer att biträda nationalgardet, dels vid befästningarne, dels i vaktgöringen inom Paris. Jag är säker på att den blir af stor nytta. Den uniform de unge frivillige valt är enkel, men ytterst smakfull. Innan jag slutar mitt bref, har jag en bön att framställa till alla landsmän i Sverige. Här i Paris finns för närvarande en rätt försvarlig mängd svenska och norska arbetare, för tillfället utan bröd, utan arbetsförtjenst och utan möjlighet att kunna lemna det land, som under lyckans dagar så gästfritt mottager hvarje utlänning. Den härvarande svenska ambassaden gör hvad den kan; den skänker half biljett till Havre samt fem till och med femton frank. Denna hjelp är visserligen i och för sig sjelf ganska ringa, men den blir stor, när man erfar att den utgår ur den svenska ministerns enskilda kassa, och man kan då ej vara honom nog tacksam derför, om man också nödgas erkänna att man i vår tid ej. kommer långt med femton frank på fickan. Skulle ej någon vilja sätta sig i spetsen för en liten insamling till förmån för de i Paris nödställda svenskarne? Jag vädjar i de nödlidandes namn ! Alla upplysningar som önskas kunna erhållas af vice-presidenten i skandinaviska föreningen, herr Wessberg, dekorationsmålaren herr Rubenson samt Dagens Nyheters korrespondent. Jag känner mina landsmaninnor tillräckligt, jag vet att man aldrig förgäfves anropar deras godhet, att det endast behöfs den ringaste lilla påpekning för att få dem att öppna portemonnäer och hjertan. Jag har derför ej tvekat att hörsamma mina landsmäns begäran att fästa den svenska allmänhetens uppmärksamhet på de svåra li