Dagens Nyheter – 27 september 1870, sida 1

som bragt henne på fall. Hen brukade säga att man förtjenar pengar på att bevara hemligheter; Jag sökte bevisa henne att man vinner ingenting annat än skam. Att låna sitt biträde åt förnäma för att dölja deras nedrigheter och tro att man härigenom skapar sin lycka, det är icke stort bättre än att stoppa sin madrass med törnen, i hopp att sedan få sofva godt derpå. Men hon hade sitt hufvud för sig och brydde sig icke om hvad jag yttrade. . — Ni var likväl hennes man, anmärkte herr Daburon, och ni hade rätt att befalla öfver henne. Den gamle sjöbussen skakade på hufvudet och uppgaf en djup suck. — Ack, min herre, sade han, det var jag som måste lyda. i Att framställa korta frågor till ett vittne, då man icke i ringaste mån anar hvad det har att meddela, är att illa använda tiden. Man tror sig komma närmare den vigtiga punkten, men man aflägsnar sig i stället derifrån. Klokare är att lemna vittnet fria tyglar och att sjelf helt enkelt höra på hvad som berättas, inskränkande gig till att då och då, när berättaren afviker alltför långt från ämnet, genom en erinring föra honom åter på den rätta stråten. Detta är den säkraste utvägen och på samma gång den kortaste. Också beslöt sig herr Daburon derför, alltunder det han förargade sig öfver Gövrols MODERSKÄRLEEK. 67.