Dagens Nyheter – 26 september 1870, sida 2

Huru ha de ej fått lemna rum för den bittraste verklighet? Jag redogjorde för mina tankar i detta afseende uti Revue des Deux Mondes; jag sammanfattar dem här i några få ord: Man må tillskrifva den franska regeringen huru stora fel som helst, men det vore orättvist att alldeles förglömma den preussiska regeringens i många bänseenden tadelvärda handlingssätt. Ni vet att hr von Bismarcks planer meddelades kejsar Napoleon III år 1865 och att han då gillade dem i hufvudsaken. Om detta bifall härrörde af öfvertygelsen om att Tysklands enhet var en historisk nödvändighet, och att det var önskligt att denna enhet bragtes till stånd under fullkomlig vänskap med Frankrike, hade kejsar Napoleon III tusen gånger rätt. För min del känner jag med visshet att kejsaren omkring en månad innan 1566 års fiendtligheter utbröto trodde på Preussens framgång och till och med önskade densamma, Till all olycka visade sig äfven nu hos kejsaren dena vanliga tveksamheten och smaken för att den ena gången handla i fullkomlig strid mot den andra. Segern vid Sädowa vanns, utan att någon öfverenskomrnelse blef träffad. Obegripliga ombytlighet! Vilseförd genom det militära partiets stora ord, brydd och förlägen i följd af oppositionens förebråelser, kom kejsaren till sist derhän att han betraktade såsom ett nederlag det resultat som hade bort för honom vara en seger, och hvilket han i alla händelser bidragit att framkalla. : Om framgången rättfärdigar allt, är preussiska regeringen alldeles urskuldad; men vi äro filosofer, min herre; vi äro nog naiva att tro att den som haft lyckan med sig kan ha haft orätt. Preussiska regeringen hade anhållit om och ingått uti ett hemligt förbund med kejsar Napoleon III och Frankrike. Ehutu iega bestämda vilkor stipulerats, var hon skyldig kejsaren och Frankrike bevis på tacksanshet och sympatier. Jm af era landsmän, som för närvarande uppträder mot Frankrike blott alltför lidelsefullt, sade mig vid den tid, hvarom vu är fråga, att Tyskland stod till Frankrike i en stor tacksamhetsskuld för den kraftiga) ehuru negativa, andel som detta sistnämnda land tagit i dess ombildande. Kabinettet i Berlin, som lät sig ledas af ett högmod, hvilket i framtiden skall medtöra sorgliga följder, uppfattade icke saken så. Helt visst betyder en territoriel tillväxt föga, när det gäller en nation som redan räknar 30 å 40 millioner menniskor; förvärfvandet af Savoyen har för Frankrike varit till mera skada än gagn. Man kan likväl vara ledsen öfver att preussiska regeriogen icke gaf vika i Luxembourg-frågan. Om hon afstått Luxembourg åt Frankrike, skulle Frankrike icke derigenom blifvit mäktigare eller Tyskland försvagadt; men denna betydelselösa eftergift skulle ha varit tillräck? lig för att tillfredsställa den ytliga opinionen, som i ett land med allmän rösträtt bör ledas försigtigt, och franska regeringen skulle dert igenom ha satts i tillfälle att maskera sin reträtt. I det största korsfarare-slott som ännu finnes qvar i Syrien, Kalaat el hosn, läses i vackra bokstäfver från tolfte århundradet på en sten blund ruinerna följande inskription, som familjen ilohenzollern borde låta inrista öfver porten till alla sina slott: St tivi Copia, Sit sapientia, Formuque, detur. Inquinat omnia Sola superbia Si comitetu: ), I afseende å de sedan längre tid tillbaka befintliga krigsorsakerna, kan säledes en opartisk bedömare med skäl klandra den preussiska regeringen lika mycket som den franska, Hvad den närmaste krigsorsaken avgår, den ömkliga diplomatiska förvecklingen eller snarare denna den särade fåfängans grymma lek, som består uti att lössläppa alla landsplågor öfver menniskoslägtet för att hämnas små förnärmelser diplomater emellan. så vet ni förut hvad jag tänker derom. Jag var i Tromsö, der den mest storartade anblick af polarhafvets is förde mina tanknar hän till de Dödas öar, hvarom våra keltiska och germaniska förfäder drömde, när jag erfor denba förskräckliga nyhet: jag har aldrig så som denna dag förbannat det olyckliga öde, som synes hafva dömt värt stackars land att aldrig blifva styrdt annat än af okunnigheten, sjelfklokhoten och slöheten. Detta krig var, hvad man än må säga derom, ingalunda oundvikligt. Frankrike ville på intet vilkor kriget. Man får icke döma om sådana saker efter tidningsartiklar och skrik på boulevarderna. Frankrike är i botten fredligt. Dess tankar äro riktade på tillgodogörandet af de outtömliga källor till rikedom, som det eger, och på de demokratiska och sociala frås gorna. Konuog Ludvig Filip har i detta afseende insett sanna förhållandet. Han kände att Fraukrike med sitt eviga sår, alltid tärdigt att äterupprifvas (bristen på en dynasti eller en koustitution, som antagits med allmänt bifall) icke kunde föra krig i större skala. En nation som fyllt sitt program och uppnått jemlikheten kan ickt strida med unga folk, fulla aft illusföner och befinnande sig midt i sin utvecklivgs eld. Tro mig, de enda krigsorsakerna äro våra konstitutionela institutioners het och de dåliga råd som inbilska och in