Dagens Nyheter – 26 september 1870, sida 2

med så mycket allvar och sedii taga och återgifva intrycken sådana de för dagen födas — och dö. Här är det icke partimannen, icke den i sympatier eller antipaiier fingnre, som talar, utan historieskrifvaren och filoscfen, hvilken från idealismens höjder med lika kärlek skådar och omfattar hela mMenskligheten. Hr Rnans vppböjda skrift lyder så: Min herre och lärare! Era höga och filosofiska ord ha kommit till oss midt igenom detta djefvulska raseri såsom ett fridens budskap; de ha varit oss till stor tröst, isynnerhet mig som har Tyskland att tacka för hvad jag värderar högst, min filosofi, jag skulle nästan vilja säga min religion. Jaz var i Saint-Sulpice-s: minariet 1843, då jag började lära känna Tyskland genom Göthe och Herder. Jag tyckte rpig inträda i en helgedom; och från och med den tiden har alit hvad jag derförinnan ansåg för en ståt värdig gudomligheten gjort på mig samma intryck som åsynen af gulnade och förtorkade pappersblommor. Också har, såsom jag skref till er vid början af fiendtligheterna, detta krig upptyllt mig med smärta, först i anseende till det förskräckliga elände som det icke kunde undgå att medföra, och vidare i angeende till det hat, de förvrängda omdömen som det skall utbreda och det hinder det skall lägga i vägen för sanningens seger. Verldens stora olycka är att Fravkrike icke förstår Tyskland, och att Tyskland icke förstår Frankrike; detta missförstånd skall genom kriget endast förvärras. Man bekämpar icke tanatismen med en motsatt fanatism; efter kriget skola vi finna oss omgifna af själar, inskränkta genom passioner, de der svårligen skola tillåta oss att fritt och i vidsträckt mån vara milda. Era ider angående utwecklingen af den tyska enhetstanken äro fullkomligt riktiga. Då det nummer af Gazette dAugsbourg kom mig tillhanda, som innehöll ert vackra bref, var jag just sysselsatt med att skrifva för Revue des deux Mondes en artikel, som skall införas i dessa dagar, och i hvilken jag framställde åsigter fullkomligt öfverensstämmande med era. Det är klart att, så snart man förkastat den dynastiska vrincipen, återstår endast, såsom grund för staternas territoriela begränsning, den rätt som tillkommer nationaliteierna, d. v. s. dessa vaturliga grupperingar som bestämmas af sjellva rasen, af historien, af bofolkningarnes egen vilja... Men om det finnes en nrationslitet som har en obestridlig rätt att existera i fullt oberoende, så är det helt sikert den tyska. Tyskland har de mest berättigade nationcla anspråk, jag vill söga en historisk roll af den allra största vigt, en själ, en lit eratur snillrika män, en särskild alstringskrafi i både gudomI liga och mens skland hav gjort den märkligas nen i nyare tider, reformationen; har Tyskland sedan ett äårhundraze åstadkommit ett at de vack raste intellektuela framsteg som någonsin tagits, ett framstezs som, det vägar jag säga, både höjt och vidgat menniskoanden, så att de hvilka ej erhållit del af denna nya kultur förhålla sig till dem som gepomträngt densamma såsom en person den der endast inhemtat mcotematikens elementer förbåller sig till den som känner differential-kulkylen. Att en så stor intellektuel kraft. i förening shet, mäste frambringa en motsvarande politisk rörelse, att den tyska nationeu erfarit en kallelse atti de yttre, materie!a och praktiska förhållandena I göra gällande ett inflytande någorlunda lämpadt efter det som hon redan förvärfvat inom andens område, detta var tydligt för hvarje bildad menniska, som icke latit sig förblindas af routinen eller förvillas af ytan. Ifvad som gjorde Tysklands önskoivgar ännu mera befogade, det var att detta lands enhetssträfvande måste anses såsom en försistighetsåtgärd, berättigad genom det första kejsardömets vanvettiga politik, hvilken de upplysta fransminnen ogilla lika strängt som tyskarne, och mot hvars förnyade tillämpning det var klokast att sätta sig i skydd, isynnerhet som vissa personer ännu i dag med mycken obetänksamhet söka återupplifva dessa minnen. Jag bör säga er, att vi (jag talar nu om cen liten krets af sannt liberala) år 1866 med ofantlig sjädje mottogo förebudet till Tysklands ombildniög til en makt af första ordningen. Detta må ni icke uppfatta såsom beh sade det oss mera än eratt denna stora och lyckliga kändelse åväscabraetes genom den preussiska armen. Ni har visat bättre än någon huru omöjligt det är att Preussen kan blifva Tyskland. Men härom bekywrade vi oss föga; vi hys!e i detta sfseende en tanks, som jag för modar att ni delar, det är att den tyska enheten, efter att ha kommit till stånd gerom Preussen, skulle sbsorbera Preussen, enligt den allmänt gällande lagen att jästen försvinner i den deg densamma uppdrifvit. Detta högfärdiga och afundsannmua pedanteri, som ej sällan misshagar hos prcussarne, trodde vi 3 edan småningom skola försvinna och lemna rum för den tyska andan med dess beundransvärda ovfattning, dess poetiska och filosofiska sträfvanden. Det myckna vi med våra liberala instinkter måste ogilla i ett feodalt land, der pariamenta en ännu stod p ;å klena fötter och som beherrskades utaf avstucket af en trävg och fördom tj doxi, glömde vi bort, likasom ni det, för att i en afligsnare fr: Tyskland d. v. en r I med be stt på ett inverka Pp 1 af de poli ee