hårt att jag, för att behaga dig, måste likna en förnäm dam. Du gaf mig lärare, emedan jag var så okunnig att jag knappt kunde skrifva mitt namn. Minns du de många staffelen i mitt första bref? Ack! Guy, hvarför var du ej verkligen en fattig student? Sedan jag fick veta att du var rik, förlorade jag mitt lugn, min sorgfrihet, min glädje. Jag tänkte att du möjligen kunde tro mig vara sniken, tro att din rikedom förledde mig! De menniskor hvilka, såsom du, ega millioner, måste vara mycket olyckliga. Jag förstår väl att de ej kunna annat än mistro hela verlden. Äro de någonsin säkra om att de älskas för sin egen skull ochicke för sina penningars. Detta förskräckliga tvifvel som söndersliter dem gör dem svartsjuka och grymma. O, min ende vän, hvarför lemnade:vi vår kära vindskammare? Då vi bodde i den, voro vi lyckliga. Hvarför lät du mig icke för alltid stanna der du håde funnit mig! Visste du då ej att åsynen af andras lycka sårar och retar menniskorna? Vi borde ha dolt vår för verldens blickar. Du trodde dig höja mig ;i stället medförde ditt handlingssätt ett alldeles motsatt resultat. Du var stolt öfver vår kärlek och gjorde derför ingen hemlighet deraf. Förgäfves bad jag dig att du af nåd skulle låta mig. förblifva obemärkt och okänd. Snart visste hela staden att jag var din älskarinna. Bland dina umgängesvänner språkades om ingenting annat än din lysande