nationela uppoffringar att taeka. Det hade ieke varit förgäfves tiotusenden af deras bästa söner offrat sitt blod-(bifallsrop). I närvarande stund funnes knappt ett hem i Tyskland, der icke glädjen öfver landets segrar var blandad med sorgen öfver enskilda, smärtsamma förluster. Väl måste tyskarne vara angelägna om att för framtiden betrygga sig mot upprepandet af dylika blodiga tragedier (bifall). Men man borde ifrigt uppmana de tyska bröderna att icke nu i sin triumf glömma att de män hvilka stode i spetsen för den nyss proklamerade franska republiken just vore de som kraftigast protesterat mot detta gudlösa krig (bravo!) och att de nu vore beredda att sluta fred på goda vilkor (nej! ropas starkt i hela sälen) blott med förbehåll att deras land icke i någon mån styckades. Vidare borde församlingen påminna de tyska bröderna att, om kejsardömet skulle ingått en bedräglig fred, så förhölle det sig helt annorlunda med republiken: hon menade ärligt, hon ville ha en fred, grundad på frihet, en fred, grundad på folkets starkaste och sannaste intressen, sålunda vida skiljande sig från kejsardömet och militärväldet med alla deras elaka drömmar om eröfringar och blodfläckad ära. Man borde äfvenledes återkalla i de tyska brödernas minne att, om de drefve franska folket till en ytterlig grad af förtviflan, om de företoge sig att föra ett utrotningskrig mot detsamma, skulle de uppväcka i det franska hjertat ett hat så bittert, så brinnande, att många år skulle förgå innan det blefve släckt, under det att ett ädelmodigt och storsinnadt handlingssätt skulle utrota de bittra känslor, som fransmännen från flydda tider hyste mot dem, och sålunda lägga grund till denna ömsesidiga aktning och vänskap mellan de båda nationerna, som komme att utgöra den säkraste garanti för fredens varaktighet i Europa (hör! hör!). Och detta förde tal. in på ett annat stort ändamål med denna samankomst, nemligen att framkalla en protest från arbetarne mot allt hvad krig heter. Intet folk kumde ha intresse af kriget. Derför borde från befolkningen i alla Europas olika stater utgå en allmän och högljudd fordran att freden under intet vilkor måtte få störas, utan internationela tvister afgöras af en skiljedomstol, ett vida bättre me: del än kanonen och chassepotgeväret. (Bifall.) Det återstod tälaren endast att bedja de tillstädesvarande -ått vid detta möte förhålla sig på ett sätt, värdigt deras land, värdigt de stora och vigtiga händelser som föranledt deras sammanträdande, värdigt de fred: liga och upplysta principer de bekände, vär: digt den aktning och beundran de hyste för de tvenne krigförande nationerna, Frankrikes och Pysklands ärorika folk; då skullehelt visst denna sammankomst ieke blifva hållen förgäfves. (Bifall) Följande resolutioner blefvo efter diskussionen af mötet enhälligt antagna: 1): Mötet helsar med glädje franska republikens återupprättande, såsom varande eguädt att leda till ett skyndsamt slut på det närvarande olyckliga -oeh--fasaväckande kriget, (genom aflägsnandet af orsaken dertill), samt att bereda Europa en varaktig freds välsig nelser (genom framkallandet af vänskap och enighet mellan Tysklands och Frankrikes folk.) 3) Alldenstund kriget icke haft sitt ursprung i någon tvist mellan Frankrikes och Preussens folk och. krigsorsakerna nu äro undanröjda, uppmanar mötet. vördnadsfullt det franska folket att icke spara något bemödande för att vinna fred samt besvär Preussens regering och folk att afbryta sintarmös marsch mot Paris och visa denna moderation och högsinthet i segerns stund, som allena hedra en stor och bildad nation. Och mötet uppmanar på samma gång vår egen regering att taga hvarje vänligt steg för att åvägabringa ett snart slut på fiendtligheterna mellan tvenne nationer, de der Aro lika berättigade till engelska folkets aktning oeh tillgifvenhet. (Till denna resolution föreslog en talare följande tillägg: och att använda alla sina bemödanden för att förekomma någon territoriel