Dagens Nyheter – 22 september 1870, sida 1

Jules Favres sednasie manifest. SJournal officiel för i fredags meddelar en rundskrifvelse från Favre, daterad den 17 september, hvilken framhåller betydelsen af det påbud, som påskyndar valen till konstituerande församlingen. I denna rundskrifvelse yttrade 8ig Favre sålunda: : Beslutet om att den konstituerande församlingen så snart som möjligt skall inkallas gifver en resumå af hela vår politik. Då vi öfvertogo den farliga uppgift, som kejsardömets fall pålade oss, hade vi blott en tanke: att försvara värt område, att rädda vår ära och att återgifva nationen den myndighet, som utgått från henne och som endast hon kan utöfva. Vi skulle ha önskat, att denna stora handling, hade kunnat utföras utan någon öfvergångstid, men första nödvändigheten var att träda upp mot fienden. Vi räkna icke på att begära oegennytlighet af Preussen; vi kunna mycket väl fatta de känslor, som de lidna, stora förlusterna och den naturliga stoltheten öfver vunnen seger väcka hos detsamma. Dessa känslor förklara den häftiga ton, i hvilken Preussen talar. Men vi äro långt ifrån att förvexla dem med ingifvelser trån statsminnen. Dessa skola betänka sig på att fortsätta ett ogudaktigt krig, som redan kostat öfver 200,000 menniskor lifvet. Det skulle vara att fortsätta det med väld, om man ville pålägga Frankrike oantagliga vilkor. Man invänder, att den nuvarande regeringen icke har någon fullgiltig myndighet att representera Frankrike. Vi erkänna detta på ett lojalt sätt. Derför sammankallade vi genast en församling, vald genom fria val, och vi tillägga oss sjelfva intet annat privilegium, än det att åt landet helga vårt blod och våra lif och att underkasta oss dess suveräna dom. Derför är det icke vår blott några dagar gamla makt — det är det odödliga Frankrike, som reser sig mot Preussen. Frankrike, som nu är befriadt från det vanslägtade kejsardömet, står fritt och ädelmodigt redo att offra sig för frihetens rättvisa sak. Det förkastar all eröfringspolitik, hvarje våldsam propaganda och hyser ingen annan äregirighet än den att fortfarande vara sin egen herre, att utveckla sina moraliska och materiela krafter och i förening med sina grannar broderligt arbeta för framåtskridande och civilisation. Det fordrar krigets ögonblickliga upphörande, men föredrar tusen gånger hellre alla krigets olyckor änvanäran, Förgäfves söka nu de, som lössläppt den förfärliga furien, att undgå det tryckande ansvaret, i det att de falskeligen anklaga dem, som hafva rättat sig efter landets önskningar. Detta förtal kan endast framkalla förvåning i utlandet, men bland oss finns ingen, som icke tillbakavisar det såsom en frukt af upproriska och