Dagens Nyheter – 20 september 1870, sida 2

den afton då brottet föröfvades tillsammans med mig i min farmors trädgård. Han hade bedt mig om ett möte . .. — Men ert ord är icke nog. — Det finnes bevis, och rättvisan har dem redan i sina händer: — År det väl möjligt, store Gud! utropade herr de Commarin, utom sig af glädje och öfverraskning. --Ack, herr grefve, yttrade fröken dArlange med bitterhet, ni är lik domaren, ni har trott det omöjliga. MN är hans far och ni har misstänkt honom. Ni känner honom då icke! Ni ville öfvergifva honom, utan att på minsta vis söka försvara honom! Ack, jag har icke tvekat, jag! Man vill ogerna tvifla på sanningen af hvad man önskar af hela sin själ. Herr de Commarin kunde det icke vara svårt att öfvertyga. Utan invändningar, utan diskussion, satte han tro till Claires försäkringar. Han delade hennes visshet, utan att fråga sig om detta var klokt och förståndigt. Ja, domarens tvärsäkra ton hade genast skingrat hans förhoppningar om att vVederbörande misstagit sig; han hade sagt till sig sjulf att det osannolika väl ändå måste vara sannt, och han hade sänkt sin panna Ett ord af en ung flicka gaf honom åter mod och förtröstan. Albert oskyldig! Denna tanke nedföll öfver hans hjerta såsom en uppfriskände dagg från himlen,