Dagens Nyheter – 20 september 1870, sida 1

oo RE blett en stackars okunnig flicka, och jag känner inga menniskor. Jag vet ej hvilka åtgärder man bör vidtaga för att påskynda hans befrielse. Emellertid måste något medel finnas att göra rättvisan gällande. Vill icke ni försöka allt, herr grefve, ni gom är hans far? — Jo, svarade herr de Commarin lifligt, jo, och utan att förlora en minut. Alltsedan Alberts arrestering hade grefven varit försjunken i sorg och hans handlingskraft alldeles förlamad. I sin djupa smärta hade han endast sett förstörelse och olycker rundt omkring sig, och han hade ingenting förmått uträtta för att minska det onda. Denne eljest så verksamma man hade suttit slagen af häpnad, oförmögen till hvarje ansträngning. Claires röst ljöd i hans öra såsom en kraftig revelj; han vaknade ur sin dvala, nattens förfärliga drömmar skingrades, han skönjde ett ljus vid horisonten, han återfick sin ungdomskraft. — Låtom oss gå, sade han Men plötsligt utbredde sig öfver hans strålande anlete en sorgsenhet blandad med vrede. — Dock . . . hvarthän? yttrade han. På hvilken port skola vi klappa med visshet om att blifva hörda? Om vi lefvat i en annan tid, skulle jag uppsökt konungen. Men nul... Er kejsare kan ej sätta sig öfver lagen. Han skulle svara mig att jag får lof att foga mig uti hvad vederbörande göra och låta d. v. s. tåligt vänta, samt att han sjelf ingenting