Dagens Nyheter – 20 september 1870, sida 1

Claire syntes honom vara en lyckans och hoppets budbärerska. Först sedan tvenne dagar tillbaka hade han erfarit, hvilken outsäglig ömhet han i sjelfva verket hyste för Albert. Han hade älskat honom innerligt; detta var orsaken hvarför hän, oaktadt sina förskräckliga farhågor i afseende å modrens otrohet och deraf möjliga följder, icke kunnat förmå sig till att lefva skild från honom. Sedan tre dagar hade tanken på det brott, som tillskrefs denne olycklige, och föreställningen om det ohyggliga straff, hvaraf han väntades, tillskyndat gubben dödande qval. och han var oskyldig! Således ingen vanära mera, ingen skandalös rättegång, ingen fläck på skölden; namnet Commarin skulle icke förekomma i tidningarnes rättegångsreferater. — Men då, min fröken, frågade grefven skall man väl frigifva honom? — Ack, min herre, jag bad att han genast måtte bli försatt på fri fot. Det är ju rättvist, eller huru, då han icke gjort sig skyldig till något brott? Men domaren svarade mig att det icke var möjligt, att han icke är den , bestämmande i detta afseende, att Ailberts öde beror af många personer. Med anledning häraf beslöt jag vända mig till er för att begära bistånd. — Hvad kan väl jag göra? — Något åtminstone, hoppas jag. Jag är