Dagens Nyheter – 19 september 1870, sida 1

—-— AVU sanningen. Tvifvelsutan, fortfor hon i sorgsen ton, skulle jag blifvit föremål för mycket klander, man skulle betraktat mig som ett slags romanhjeltinna; men hvad bryr jag mig om opinionen, om verldens tadel eller bifall, såvida jag blott är säker om att ega hans kärlek? Hon steg upp, slätande ut vecken på sin kappa samt knöt sina hattband. — Anser ni nödigt, frågade hon, att jag afvaktar de personers återkomst, somm gått för att undersöka muren? — Det behöfs inte, min fröken. — Då, yttrade hon med den mildaste röst, återstår mig endast att bedja er, min herre — hon slog ihop händerna — att besvära er — hennes ögon bönföllo — att frigifva Albert ur fängelset! — Han skall bli försatt i frihet, så snart det är möjligt, derpå ger jag er mitt ord. — O, redan i dag, käre herr Daburon, i dag, jag ber er derom, genast! Eftersom han är oskyldig, låt röra er af mina böner; eftersom ni är vår vän . . . Vill ni att jag skall falla på knä? Domaren hann knappast hindra henne härifrån genom att sträcka ut armen. Han var nära att qväfvas, den olycklige mannen. Ack, hvad han afundades denne fånges lott! — Hvad ni begär är omöjligt, min fröken, sade han med svag stämma. Det låter icke