Dagens Nyheter – 17 september 1870, sida 2

En dag, jag mins det väl, förklarade ni mig er kärlek. Den syntes mig sann och djup; och den rörde mig. Jag måste likväl tillbakavisa densamma, emedan jag älskade en annan. Nu är denne andre anklagad för mord, och ödet har satt er till domare i hans sak. Jag åter befinner mig midt emellan er båda och ber för honom. Då ni åtog er att leda denna ransakning, borde hedern ha bjudit er att göra allt för honom, och man skulle kunna säga att ni snarare vill hans ofärd. Hvar och en af dessa Claires anmärkningar var för herr Daburon ett till hjertat gående dolkstygni Var det väl hon som talade? Hvarifrån kom denna plötsliga djerfhet, denna förmåga att finna ord, som så genljödo i hans inre? — Min fröken, sade han, er djupa smärta förvillar er. Ingen annan än er skulle jag kunna förlåta hvad ni nu sagt, Er okunnighet om förhållandena gör er orättvis. Ni tror att Alberts öde beror af min vilja; ni bedrager er. Att öfvertyga mig möter icke stora svårigheter, men det är också nödvändigt att öfvertyga andra. Att jag för fmin del tror er, är ganska naturligt, ty jag känner.er. Men skola väl de andra sätta tro till ert vittnesmål, när ni kommer med en berättelse; som är sann, derpå tviflar jag visst icke, fullkomligt sann, men på samma gång mycket osannolik? Tårarne kommo Claire i ögonen,