Dagens Nyheter – 17 september 1870, sida 1

hvilka verlden har behof, förinta denna lefvande stad, I skullen efter Omar förnya det menskliga bibliotekets brand, I skullen rasera stadshuset, såsom hunnerna hafva raserat Capitolium, I skullen beskjuta Notre Dame, såsom turkarne hafva beskjutit Parthenon; I skullen gifva verlden detta skådespel: tyskar, åter blifna vandaler, skulle uppträda såsom räheten, den der halshugger bildningen! Nej, nej, nej! Veten I, hvad denna seger skulle blifva för eder? Vanäran. Ack! i sanning, ingen kan tänka på att förskräcka eder, tyskar, ärorika armåe, modiga folk! Men man kan undervisa eder. Det är säkert icke skammen som I söken; nåväl, de. är skammen, som I skolen finna; och jag curopå, d. Vv. 8. Paris vän, jag parisare, d. v. 8. folkens vän, jag visar den fara, hvaruti I ären, mina tyska bröder, emedan jag beundrar eder och ärar eder, och emedan jag väl vet, att, om något skall komma eder att rygga, det icke är fruktan, utan blyggelna. — Ack! ädla soldater, hyilken återkomst till edra hem! I skullen komma såsom segervionare, men med era hufvuden sänkta af blygsel; och hvad skola era hustrur säga eder? — Paris död, hvilken sorg! — Paris mord, hvilket brott! Verlden skulle hafva sorgen, I.skullen hafva brottet. Öfvertagen icke detta fruktansvirda ansvar. Hejden eder. Öch nu ett sista ord: Paris, bragt till det yttersta, Paris, uppehållet af hela Frankrike i vapen, kan segra och skulle segra, och I skullen med ren förlust bafva försökt denna handling, som redan harmar verlden. I alla händelser: utstryken från dessa i hast skrifua rader orden förstörelse, utplåning, död. Nej, man törstör icke Paris. Kunde man lyckas, hvilket är svårt, att matcrielt förstöra det, skulle man moraliskt höja det. I det I omstörten Paris, skolen I göra det heligt. Stenarnes :krivgkastande skal kringkasta ideerna. Kasta Paris åt de fyra väderstrecken, och I skolen ej vinna annat än att I gören hvarje grand i denna aska till ett framtidens frö. Denna graf skall ropa: Frihet, Jemlik het, Broderlighet! Paris är stad, men Paris är själ. Brännen våra byggnader, det är blott våra ben; deras rök skall taga gestalt blifva ofantlig och lefvande och wvppstiga till himlen; och för alltid skall man på folkens horisont, öfver oss, öfver eder, öfver ullt öch öfver alla, till vittne på vår ära, till vittne på eder skam skörja denna stora, af mörker och ljus danade vålnvad, Paris. Nu har jag sagt det. Tyskar, om I framhärden, må ske, I ären åtminstone varnade; framåt, stormen -Paris murar! Under edra bomber och edert kulregn skall det försvara sig. Hvad angår mig, en gubbe, skall jag vara der utan vapen. Mig anstär att vara med det folk, som dör, jag beklagar eder att vara bland konungar, som döda. Paris den 9 september 1870. Victor Hugo.