Dagens Nyheter – 17 september 1870, sida 1

PERENNER NEN slut. I hafven dödat er fiende, som äfven var vår. Hvad viljen I mera? I skolen taga Paris med våld! Men vi ha alluid erbjudit er det med kärlek. Låten icke ett folk, som ständigt räckt er armarne, stänga sina portar för er. Fästen inga förhoppningar vid Paris. Paris älskar er, men Paris skall bekämpa er. Paris skall bekämpa er med sin äras och sin sorgs hela fruktansvärda majestät. Paris, hotadt af denna råa våldtägt, kan blifva förfärligt. Jules Favre har vältaligt sagt er det, och alla upprepa vi det för er, bereden er på ett motstånd, eldadt af harm. I skolen taga fästningarne, I skolen finna ringmuren; I skolen taga ringmuren, I skolen finaa barrikaderna; I skolen taga barrikaderna, och då kanske — hvem vet hvad fosterlandskärleken i nödens stund kan tillråda? I skolen finna underjordiska minör, som spränga hela gator i luften. I skolen blifva dömda till denna förskräckliga uppgift: taga Paris sten för sten, slacta Europa, döda Frankrike bit för bit, på hvarje gata, i hvarje hus, och detta stora ljus skolen I nödgas släcka själ för själ. Hejden er! Tyskar, Paris är fruktansvärdt. Varen eftertänksamma, då i gån mot Paris. Alla omgestalthingar äro möjliga för denna stad. Dess verklighet är en gradmätare på dess kraft. Man syntes sofva, man vaknar. Man drager 1dån ur slidan likasom värjan, och denna stad, som i går var ett Sybaris, kan i morgon vara ett Saragossa. Månne vi säga detta för att skrämma er? Nej, visst icke! Man skrämmer icke er tyskar. I hafven haft Galgacus mot Rom och Körner mot Napoleon. Vi äro Marseijäsens folk, men I ären den bepansrade sonnettens folk. Tären denna nätion af tänkare, som, när det behöfveg, blir en legion af hjeltar. Edra soldater äro värdiga våra; våra äro den obevekliga tapperheten, edra äro den lugna ihärdigheten. Hören dock: I hafven listiga och skickliga härförare, vi hafva odugliga; I hafven fört ett skickligt krig, snarare än ett lysande krig; edra anför rare hafva föredragit det nyttiga framför det stora, det var deras rättighet; I hafven gripit oss genom öfverraskning; I hafven kommit tio mot en; våra soldater hafva ståndaktigt låtit döda sig af eder, som klokt bragt alla utsigter till framgång på eder sida, så att ända till denna dag under detta förfärliga krig Preussen har segern, men Frankrike äran, Nu, tänken derpå, tron I eder hafva ett sista: slag att slå: I viljen fusa på Paris, hegagna eder af att vår beundransvärda armå, bedragen och förrådd, i denna stund ligger nästan helt och hållen död på slagfåiltet, för att kasta eder, I sjuhundratusen soldater, med alla edra krigsmaskiner, edra kulsprutor, edra stålkanoner, edra kruppska kulor, edra dreyse-: gevär, edert oräkneliga kavalleri, edra förfiärliga batterier, öfver trehundra tusen medborgare uppe på sina förskansningar, öfver fäder, som försvara sin härd, öfveö en stad full af jämrande familjer, der det finnes hustrur, systrär, mödrar, och der i denna svund jag, som talar till eder, hav mina små barnbarn, hvaraf ett ligger vid moderns bröst. Det är på denna stad, som är utan skuld till detta krig, denna stad, som ej gjort eder något annat än gifvit eder sitt ljus, det är på det öfvergifna, stolta och förtviflade Paris, som i störten eder, I, dödens och stridens väldiga flodvåg! Detta skulle vara eder rol, IT, det ädla Tysklands tappra min, stora soldater, lysande här! O, betänken hvad I gören! Det nittonde århundradet skulle skåda detta förfärliga under: ett folk, som varit bildadt, men blifvit vildt, förstörande folkens stad: Tyskland, utplånande Paris; Germanien lyftande stridsyxan mot Gallien! T, de teutoniske riddarnes ättlingar, I skullen föra det oredliga ! kriget, förgöra den skara män och ider af