Dagens Nyheter – 16 september 1870, sida 1

hemlighetsfull makt, som intager, tjusar, hänför, som väcker dessa blinda, stormande känslor, hvilka mana till oupphörliga uppoffringar? Saknpa då qvinnorna både förnuft och urskilning? Genom fröken dArlanges tystnad återfördes domaren till verkligheten. Han vågado höja sin blick till henne. Tillintetgjord genom sin hänförelses våldsamhet, hade hon sjunkit tilibaka i länstolen och andades med så mycken svårighet, att herr Daburon trodde att hon plötsligt blifvit illamående. Han sträckte genast fram handen, i afsigt att fatta ringklockan, som stod på skrifbordet, och dymedolst tillkalla hjelp. Men hura hastig denna rörelse än var, hann Claire förekomma ringningen. — Hvad ämnar ni göra? frågade hon. — Jag trodde er vara sjuk, stammade han, och jag ville derför . . . — Det behöfs icke alls, min herre, svarade hon. Jag ser måhända svag ut, men ytan bedrager, det försäkrar jag er; tvärtom är jag stark, mycket stark. Det är sannt att jag lider till den grad att jag förut ej kunnat föreställa mig ens möjligheten af ett sådant lidande. Det ör grymt skall jag säga, för en ung flicka att nödgas afkasta den jungfruliga blygsamheiens slöja! Ni bör vara nöjd, min herre, jag har för er blottat hela mitt hjerta. Dock ångrar jag det icke, ty det har skott för hans skull. Hvad jag deremot ogillar hos mig sjelf,