glaeis och bastioner voro öfverfyllda af franska soldater, som tvättade sig sjelfva eller sina kläder i grafven eller likgiltigt pratade med hvarandra eller sutto på sluttningen och stirrade ut öfver bairarne. Kejsarens tross, hans vagnar, bagage, hästar och betjening upptogo ravelinen mellan den inre och yttre porten. Jag vågar icke bedöma, hvad en kejsare behöfver i fält, och vill derför icke säga, att denna tross var orimligt stor; men af denna mening voro afgjordt de franska soldaterna, som bittert beklågade sig öfver det sätt, på hvilket denna svit flera gånger hade hindrat och fördröjt deras marsehoch deras proviantering, och äfven den lyx, som lät dem ännu bittrare känna deras umbäranden. Kl. 10 kom befallning till trossen att följa kejsaren, och den försvann straxt. Som kapitulationen ännu icke var underskrifven, var det strängt förbjudet att låta någon passera genom portarne och jag promenerade derför några timmar längs stranden af den flod, som genomflyter Sedan, kom öfver den i en pråm och gick ser dan längre bort på andra sidan om den. Jag kunde på ett ställe se längs floden genom staden och urskilja två broar och flere gator, så fullpackade af folk, hästar, kanoner och vagnar, att det förekom mig obegripligt huru någor skulle kunna röra sig derinne. Ett obeskrifligt sus och larm hördes från staden och jag kunde urskilja det ännu långt borta på de höjder, som beherrska fästningen; detta var icke så underligt, ty förutom den fasta befolkningen voro ju 60 till 70,000 soldater inspärrade på detta trånga rum, förutom hästar och boskap — lefvande, döda och döende. Länge gick jag omkring på valplatsen, der fasansfulla syner talade högt om de föregående dagarnes blodiga slagtningar, men jag villicke dröja vid dessa rysansvärda scener af lik, lemlästade kadaver, döende och sårade. På ett ställe i nordvest voro alla de franska fångarne från föregående dagen, visst 20 till 30,000 till antalet, samlade i ett stort läger under bevakniog af preussare, hvilka icke voro på långt när manstarka nog att verkligen bevaka dem. I skymningen befann jag mig åter straxt bredvid Seådan, men på dess nordöstra sida, der det låg nätta landställen med trädgårdar framför. Husen voro plundrade och förstörda, i trädgårdarne lågo öfverallt fallna soldater; på ett ställe räknade jag i en liten trädgård tjugu döda suaver. Ett åskväder började sammandraga sig, några regndroppar föllo och jag tänkte med bekymmer på, hvar jag skulle tillbringa natten. Just då mötte jag en fransk artillerist, som visade mig på en obevakad utfallsport i muren och genom den kom jag omkring kl. 7 in i Sdan tillsammans med min vägvisare. Min hvita, halft militära preussiska mössa ådrog sig en föga smickrande uppmärksamhet, och på ett ställe kastades från vallen efter mig en tung ryttarpistol, som skrubbade min axel, och en stund derefter en butelj, som träffade en soldut vid min sida. Jag drog min plaid öfver hufvudet, och det tilltagande mörkret, i förening med det starka regnet och det oupphörliga böljandet på gatorna, tillät mig att utan vidare obehag framkomma midt in i staden. Jag kan icke beskrifva den förvirring, som öfver allt var rådande. Det fanns icke tecken till disciplip. Folk af olika regementen och olika vapenslag voro utan åtskilnad sammanstufvade med utsvultna hästar, hvilka hela natten höllo ett förfärligt väsen. Döda hästar lågo på gatorna, andra, sårade och osårade, vandrade omkring utan egare och sökte föda; andra åter, hvilka voro bundna vid kanoner och vagnar men bortglömda, blefvo ursinniga af hunger och rädsla, slogo, sparkade och gnäggade vildt, Regnet öste ner, folket sökte skydd, en och en eller hopvis, på fordonen, på trapporna under portarne. En gammal lam gumma, som var portvakt i ett hus, lemnade mig sin stol i det lilla kyffet till nattläger; kyffet vette utåt en port, som från gatan förde in till husets gård; i porten lågo 24 soldater, på gården många flera, förutom hästar och vagnar. Klockan var 8, då jag tog detta nattläger i besittning, och derifrån kunde jag höra soldaternas samtal. De förbannade kejsaren och Mac Mahon, de voro förrådda, öfvergifoa, sålda; man kan också af officerare få höra dylika dåraktiga yttranden. Derpå utöste de otidigheter mot preussarne, och en lång turco straxt bredvid dörren anförtrodde mycket lugnt sin granne, att det var hans fasta beslut, hvad som än måi.e hända, att skära halsen af den första jet: Sare, som andra dagen komme att infinpa sg i Stdan. Jag kände mig betydligt lugnad då klockan 10 en fransk artilleriofficer kom och jemte mig höll tillgodo med det