Dagens Nyheter – 15 september 1870, sida 1

I --året fråntogos sålunda krigsministern för att öfverlemnas åt kejsaren. (?) Denna försnillning doldes genom leveransslut, som figurerade i räkenskaperna utan att någonsin ha blifvit verkställda, och genom tillgripandet af de friköpningsafgifter, som ingingo till krigskassan från konskriptionsskyldiga och som skulle användas till lega. De regementen, som nominelt figurerade med 2;000 man, innehöllo endast 1,500. Legan för dem som tjenstgjorde för andra och kostnaderna för deras underhåll, gingo i stället till civillistan. Då kejsaren för några månader sedan nödgades gifva efter för ropet på parlamentarisk styrelse, insåg han att nästa lagstiftande kår skulle komma att räkna konstitutionela medlemmar i så stort antal, att äfven med en imperialistisk majoritet skandalen af bedrägerierna skulle komma i dagen. Således återstod för honom endast en utväg, kriget. Ett lyckligt fälttåg kunde skjuta åsido det parlamentariska styrelsesättet, eller om detta icke var möjligt, skulle deficit i manskap och materiel kunna skrifvas på krigets räkning. Marskalk Leboeuf hoppades, att till och med med inskränkta stridskrafter en enda vunnen seger skulle medföra en ärorik fred. Han var, jemte kejsarens personliga anhängare, med i hemligheten, men de voro alla lika mycket komprometterade och visste väl, att de jemte sin herre antingen måste gå till botten eller flyta ofvanpå, ty för dem såväl som för honom låg den enda utvägen till strafflöshet blott i segern. När chefen plundrar, täfla äfven hans underlydande i att. plundra. Kejsaren och krigsministern ha sett, att de icke kunde räkna på de personer och de resurser de trott sig ega. Det befanns, att lifsmedel och ammunition saknades. för öfverskridandet af gränsen. Häraf det fördröjda anfallet och de olyckor som följde. Jag meddelar er denna berättelse sådan jag erhållit henne af personer, som befinna sig i en sådan ställning, att de kunna veta, hvad som passerat bakom ridån. Hvad som i min tanke bestyrker det, är att många af de personliga anhängarne, som innehaft officiela platser och icke egde någon enskild förmögenhet före kejsardömet, efter hvad kändt är, depenserade dubbelt så mycket som sina aflöningar och nu äro egare af palatser, jordegendomar och andra inkomstkällor.