Dagens Nyheter – 15 september 1870, sida 1

MVA slut, det skulle vara nu han gjort sig skyldig till ett brott! Hvilka skäl, säg mig, hvilka skäl har ni att tro någet så orimligt? — Hvarken det Commarinska namnet eller denna ädla ätts förmögenhet tillhör honom, min fröken, och detta fick han veta helt plötsligt. En gammal qvinna var den enda som kunde intyga sanningen af detta förhållande. För att göra det omöjligt för henne att tala, dödade han henne. — Hvilket svart förtal! utropade Claire, hvilken nedrig beskyllning! Jag känner, min herre, hela denna historia om en störtad höghet; han har sjelf kommit till mig och berättat densamma. Det är sannt, att denna olycka under några dagar bedröfvade honom djupt. Men om han sörjde bittert, så var det för min skull, icke för hans egen. Han var tröstlös, emedan han tänkte att jag måhända skulle bli nedslagen, då han tillstode för mig att han icke kunde gifva mig allt hvarom han i sin kärlek hittills drömt. Jag nedslagen! Ack, hvad bryr jag mig om detta lysande namn och denna omätliga rikedom! De ha länge nog stått i vägen för vår lycka. Är det väl för deras skull jag älskar honom? Sådant var ungefär det svar jag gaf honom. Och han, förut så sorgsen, blef åter helt glad igen. Han tackade mig, sägande: Du älskar mig; då bekymrar mig allt annat föga, Sedan fick han en välförtjent förebråelse af mig för det han tviflat på min kärlek. Och efter allt