Dagens Nyheter – 14 september 1870, sida 2

så skygg, hade beqvämat sig till att uppsöka honom och inträda ensam i hans bostad; guvernanten, som var lemnad i tamburen, kunde icke gerna räknas. Det måste ha varit en miktig känsla som talade hos henne, eftersom hon öfvervunnit sin vanliga blygsamhit. Aldrig, ej ens under den tid då han ansåg för sin högsta lycka att se och tala med henne, Hade hon synts honom så sublim. Hennes skönhet, i allmänhet beslöjad genom en mild melankoli, strålade. Hennes drag förrådde en liflig rörelse, som han aldrig bevittnat. I hennes ögon, som, tack vare de glittrande tårarne, lyste ännu klarare än vanligt, lästes den mest högsinta beslutsamhet. Mun märkte väl, att hon kom för att uppfylla en stor pligt och att hon gjorde detta, om icke med glädje, åtminstone med denna enkla, lugna värdighet som utmärker heroismen. Hon trädde fram och räckte embetsmannen sin hand, enligt detta engelska bruk som vissa qvinnor veta att följa på ett så behagligt sätt. — Vi äro ju fortfarande vänner, eller huru? sade hon med ett sorgsct leende. Herr Daburon vågade icke fatta denna blottade hand, som ricktes mot honom. Han vidrörde densamma endast helt sakta med fingerspetsarne, likasom hade han befarat att rörelsen skulle öfverväldiga honom. — Ja, svarade han med knappt hörbar stämma ; jag skall alltid hysa för er den innerligaste tillgifyenhet.