Dagens Nyheter – 14 september 1870, sida 1

Anv u nn timmer, som hade i sitt sällskap en äldre dam och som bad att få tala med honom. Hon hade icke velat uppgifva sitt namn; emellertid hade hon förklarat att hon icke skulle undandraga sig denna öfliga formalitet, ifall hennes mottagande gjordes beroende deraf. — Låt henne komma in, svarade domaren. Han tänkte att det möjligen var en slägtinge till någon af de anklagade, med hvilkas sak han sysselsatt sig före upptäckten af mordet i la Jonchere. Han föresatte sig att, så vidt på honom berodde, göra besöket så kort som möjligt. Han stod framför eldstaden och letade efter en adress bland åtskilliga visitkort, då dörren öppnades. Han hörde frasandet af en sidenklädning, och dock lät han ej störa sig. Han värdigades ej ens se sig om, för att erfara hvem den besökande var, utan nöjde sig med att kasta en blick i spegeln. Genast tog han ett steg tillbaka och gjorde en åtbörd af förskräckelse, såsom hade han fått se en vålnad. I sin förlägenhet tappade han hela bundten af visitkort på golfvet, och han stammade: — Claire! . . . Claire! . . Det såg ut som om han skulle fruktat lika mycket att vara offer för en synvilla som att möta den hvilkens namn han uttalat, ty han vände sig helt långsamt om. Det var verkligen fröken TArlange. Denna unga flicka, på en gång så stolt och