Dagens Nyheter – 14 september 1870, sida 1

e ATS -—-— fången skulle återföras till cellen och strängt bevakas. i — Jag skall nog tvinga honom att bekänna, mumlade han mellan tänderna. Kanske saknåde han dessa medeltidens förträffliga ransakningsverktyg, men hvilka man kunde förmå de anklagade att bekänna hvad man ville. Aldrig, tänkte han, hade man träffat en brottsling af denna egendomliga sinnosart. Hvad kunde han förnuftigtvis vänta af sitt ihärdiga nekande? Detta tredskande, orimligt numera sedan man samlat så många bevis, retade domaren på det högsta. Om Albert erkänt sig Vara skyldig, skulle han derigenom förvärfvat sig domarens sympatier; nu åter gjorde han honom till en oförsonlig fiende. De förhandenvarande förhållandena förblindade denno eljest af naturen gode och ädelmodiga man. Efter att ha önskat det Albert måtte befinnas oskyldig, ville han nu ovilkorligen att han skulle vara brottslig. Och detta af hundra skäl, för hvilka han sjelf ej förmådde göra sig reda Han ihågkom blott alltför lifligt att han haft vicomte da Commarin till rival och att han varit nära att döda honom. Hade han icke bittert ångrat sig att han utfärdat order om den unge mannens arrestering, i stället för att helt och hållet afsäga sig ledningen af denna ransakning? Den plötsliga omkastningen i Tabarets åsigt om saken eroade honom också. MODEBSKÄRLEK. övr.