höger och framom byn Fr6noils, midtemot S:t Torcy. Fiendens häftiga motstånd började allmänt aftaga, hvilket vi kunde finna af de upplösta bataljonerna, hvilkaskyndsammart lupo tillbaka till skogarne och byarne, kavalleriet sökte angripa några bataljoner at vår 5:te kår, som bibehöll en törträfflig hållning; kavalleriet jagade genom bataljons-intervallerna och vände sedan samma väg tillbaka. hvil ket upprepades tre gånger af olika regementen, så att fältet var besådt med lik och hä star, hvilket allt vi noga kunde se från vår plats. Jag har ännu icke kunnat erfara detta regementes nummer. Då fiendens återtåg på många ställen upplöste sig i flykt och allt, infanteri, kavalleri och artilleri, sammanträngde sig i staden och dess närmaste omgifningar, men ännu ingenting antydde att fienden hade för afsigt att genom kapitulation draga sig ur denna förtviflade belägenhet, blef intet annat öfrigt än att genom ofvannämnda batteri låta bombardera staden; då den efter omkring 20 minuter redan brann på flera ställen, hvilket jemte de många brinnande byarne inom hela slagkretsen gjorde ett uppskakande intryck — så lät jag elden upphöra och sände öfverstelöjtnant von Bronsart vid generalstaben med hvit fana, såsom parlamentär, för att erbjuda armen och fästningen kapitulation. Han mötte en baiersk officer, som berättade mig att en fransk parlamentär med hvit fana hade anmält sig utanför porten, Öfverste von Bronsart insläpptes, och på sin fråga efter general en chef fördes han oväntadt nog till kejsaren, som genast ville öfverlemna honom ett bref till mig. Då kejsaren frågade, hvad han hade för uppdrag och fick till svar, att uppfordra arme och fästning till kapitulation, svarade kejsaren att han derom hade att vända sig till general Wimpffen, hvilken nyss öfvertagit befälet efter den sårade Mac Mahon, och att han (kej: saren) nu ville afsända sin generaladjutant Reille med brefvet till mig. Klockan var 7 då Reille och Bronsart kommo till mig. Den sednare kom något förut och genom honom erforo vi först med bestämdhet att kejsaren var i staden. Du kan tänka dig det intryck, som detta gjorde i främsta rummet på mig och på alla andra! Reille hoppade af hästen och lemnade mig sin kejsares bref, tilläggande att han ej hade något annat uppdrag. Innan jag öppnade brefvet sade jag till honom: Men jag fordrar såsom ett första vilkor att armån nedlägger vapen. Brefvet började sålunda: Nayaot pas pu mourir å la tåte de mes troupes, je dåpose mon 6p6e a Votre Majestå. Jag svarade, att jag beklagade det sätt, på hvilket vi möttes :och att jag begärde, det en befullmäktigad skulle sändas, med hvilken kapitulationen skulle kunna afslutas. Sedan jag lemnat general Reille brefvet, talade jag nåpra ord med honom såsom varande en gammal bekant, och så slutade denna akt. Jag befullmäktigade Moltke att underhandla och bad Bismarck stanna, ifall politiska trågor skulle komma på tal; jag red sedan till min vagn och for hit, öfverallt på vägen helsad med stormande hurrarop af de framryckande kolonnerna, hvilka uppstämde folkhymen. Det var gripande! Alla hade tändt ljus, sådant man stundtals ser vid en improviserad illumination. Kl. 11 var jag här och drack med min omgifning en skål för den armås välgång, hvilken hade tillkämpat sig en sådan epok. Då jag icke ännu kl. 2 hade fått någon rapport från Moltke om underhandlingarne rörande kapitulationen, hvilken skulle försiggå i Donchery, fer jag enligt aftal kl. 8 på moronen till slagfältet och träffade Moltke, som om emot mig för att få mitt medgifvande till den föreslagna kapitulationen och som derjemte underrättade mig att kejsaren kl. 5 på morgonen hade lemnat Sdan och kommit till Donchery. Då han ville tala med mig och i närheten fanns ett litet slott med park, så valde jag detta till vår mötesplats. Kl. 10 ankom jag till höjden framför Sdan; kl. 12 kommo Moltke och Bismarck med den under tecknade kapitulationshandlingen; kl. 1 begaf jag mig i väg med Fritz och åtföljd af kaval leristabsvakten. Jag steg ur utanför det lilla slottet, der kejsaren kom mig till mötes. Besöket varade en qvarts timme; vi voro båda mycket rörda öfver detta återseende. Hvad jag erfor, jag som ännu för tre år sedan hade sett Napoleon på höjden äf sin makt, det kan jag icke beskrifra. Efter detta möte red jag från kl. half 3 till half 8 omkring till hela armån utanför Sedan. Trappernas mottagande, återseendet af den decimerade vgardeskären. allt detta kan jag i