Dagens Nyheter – 13 september 1870, sida 1

vidlyftigt, sökande att framhålla allt hvad som efter hans åsigt var mest egnadt att uppmjuka en mördares förhärdade hjerta. Och gång på gång återkom han till den slutsatsen att Albert gjorde klokast uti att bekänna. Men han slösade förgäfves med sin vältalighet, alldeles såsom fader Tabaret en stund förut. Albert syntes icke alls rörd; hans svar voro ytterst lakoniska. Han började och slutale såsom vid det första förhöret med att betyga sin oskuld. Ett prof, som man ofta sett medföra åsyftad verkan, återstod att försöka. Samma dag — det var lördagen — blef enkan Lerouges döda kropp förevisad för Albert. Denna hemska anblick syntes visserligen göra ett pinsamt intryck på den unge mannen, men detta intryck var sådant som en och hvar kan erfara vid åsynen af en några dagar förut mördad menniskas lik. En af de tillstädesvarande yttrade: :-Om hon blott kunde tala? Albert genmiilde då: — Det vore en stor lycka för mig. Alltsedan morgonen hade herr Daburon icke hunnit ett enda steg framåt. Först hade han måst tillstå för sig sjelf att hans komedi misslyckats, och nu strandade äfven detta sista försök. Den anklagades orubbliga lugn ökade domarens förargelse. Hans harm var märkbar för alla, då han, bortläggande den milda, inställsamma tonen, gaf order om att