Hvarjehanda nyheter. Femtonäårig fångemskap hos ndianerna. För omkring 15 år sedan bodde i norra delen af Ohio (Förenta staterna) ett ungt äkta par vid namn William och Annie Clarkinson. De egde en liten gård, hade tillräckligt för att kunna lefva beqvämt och voro enligt alla yttre tecken lyckliga. William var hederlig och väl uppfostrad; han hade med beröm genomgått en högskola i Östern. Han var dock icke belåten med den hederliga, men anspråkslösa sysselsättningen såsom landtbrukare. Det gick för långsamt att samla förmögenhet genom att gå vid plogen; han önskade förtjena pengar i tusentals dollars. Derför sålde han sin gård. Fru Clarkinson begaf sig till sina föräldrar för att lefva hos dem, och William for till den gyllene staten Kalifornien i hopp att plocka ihop ett par millioner dollars på ett par år. Under några månader erhöll fru Clarkinson då och då underrättelser från sin man, antingen direkt eller genom någon af grannarne som haft vänner, hvilka afgått med samma karavan som hennes man. Derpå följde en lång tid, hvarunder hon ej erfor ett ord angående honom. Efter en tid uppdök ett rykte, att karavanen blifvit öfverfallen af indianer och alla passagerarne dödade. Detta hade berättats af en stackars man, som påträffats af ett annat sällskap och som ännu var så pass vid lif, att han förmått berätta huruledes karavanen blifvit öfverfallen under en mörk natt och menniskorna dödade innan någon hunnit hemta sig från den allmänna bestörtningen, och huguredes indianerna i triumf ridit bort med sitt yte. I tre år fortfor fru Clarkinson att begråta sin make. Men sedan gifte hon sig åter och flyttade till Wood county. I nära tolf år var hon så lycklig som en ädel och tillgifven make samt två täcka barn möjligen kunna göra en qvinna. Den 1 sistl. juli bredde sorgen och smärtan åter sin slöja öfver henne. Döden bortoc hennes man och åter var hon en sörjande enka. Hon följde sin man gråtande till grafven; hon hörde de sorgliga, högtidliga orden: af jord är du kommen, till jord skall du åter varda, mullen töll med ett doft ljud på likkistan, och dödgräfvaren började långsamt öfvertäcka qvarlefvorna af honom, hvars ande gått förut till den eviga hvilan, Enkan lyfte det svarta floret och såg sig omkring. Dervid möttes hennes sorgsna blick af ett par ögon, som skarpt fästades på henne. Hon spratt till — minnet ilar femton år tillbaka och framställer bilden af hennes första make. Det kaa icke vara misstag — det är han! Forskvingen är ömsesidig. En scen uppstår; enkan och hustrun svimmar; den en bronsbild liknande främlingen tillkännager sin förbindelse med qvinnan, och hon, som för tio minuter sedan var enka, men nu åter är hustru, får ånyo inträda såsom sådan i det hus, der sorgen nyss förut herrskade. Derpå berättar William Clarkinson huruledes han undgick att bli dödad af indianerna vid det blodiga öfverfallet. och huru han i stället blef tagen af Svartfots-indianerna såsom fånge och bortförd fjerran till bergstrakten och under dessa långa år tvingats att tjena som slaf åt sina grymma herrar. Slutligen lyckades han undkomma, och under flykten öfver berg, genom hålor och pass upptäckte han ett rikt guldlager. Han arbetade der en tid, vann rikedom och längtade att äter besöka sin ungdoms och lyckas hem. Han hade stigit af tåget vid Pittsburg och rest med postdiligensen till Bowling Green, Der hyrde han en vagn, som förde honom till hans gamla hem, just under det likprocessionen passerade der förbi. En sällsam impuls manade honom att följa processioven. Enkans person förekom honom af gammalt bekant, och då hon uppslog floret, igenkände han henne såsom den hustru han för femton år sedan sagt farväl och som han trott vara död, De lefva nu lyckligt tillsammans.