sig om att ingenting af hvad han nyss sett och hört var verkligt och att han befann sig hemma hos sig, i sin egen säng. Allt hade varit blott en dröm. Men drömmarne äro ofta — påstår man — varningar och upplysningar från himlen. Hans inbillving var till den grad uppdrifven, att han gjorde oerhörda ansträngningar, för att erinra sig det namn Albert uppgifvit vara den verklige brottslingens. Då detta icke lyckades honom, satte han sig upp i siängen och tände ljus. Mörkret ingaf honom fruktan, han började omsväfvas af fantomer. Sedan var det icke vidare för honom att tänka på någon sömn. Öfverväldigad af oron, förebrådde han sig sjelf på det bittraste sätt de sysselsättningar som hittills utgjort hans största nöje. Arma mensklighet! Han var en galning, värd att sättas inom lås och bom, den dag då hun fick i sitt hufvud att han skulle gå polisen tillhanda med råd och dåd. Vackra göromål i sanning för en man af hans ålder, en hederlig borgare i Paris, förmögen och aktad af alla! Och när han tänkte på att han varit stolt öfver de uppdrag, som lemnats honom, att han gerna velat skryta öfver sin skarpsinnighet, att han alltid känt sig smickrad då mun prisat hans fina väderkorn, då intogs han af förakt för sig sjelf. En sådan gammal tok hun ändå var! Hvad hade han att vinna på detta jagthundsyrke? Intet; han endast utsatte sig för verl