dens ogillande och sina vänners missaktning, för att icke tala om faran att. bidraga till oskyldiga menniskors bestraffande. Huru bränd hade han icke blifvit under rättegången mot den lille skräddaren! Och dock. fortgick han på samma vådliga bana. Påminnande sig de små anledningar till tillfredsställelse, som förekommit under hans verksamhet såsom polisman, och jemförande denna måttliga glädje med de förfärliga qval, han nu erfor, svor han att ham aldrig mera skulle befatta sig med hvad som icke angick honom. Sedan Albert väl blifvit räddad, skulle han söka mindre farliga förströelser, som tilllika vore af beskaffenhet att ej behöfva hemlighållas. Han skulle bryta de förbindelser, hvaröfver han måste rodna; rättvisan och polisen kunde nog hjelpa sig lika bra, honom förutan: Ändtligen grydde dagen, hvilken han med feberaktig otålighet afvaktat. För att fördrifva tiden, klädde han sig långsamt och med mycken omsorg, bemödande sig att sysselsätta sina tankar med små detaljer hörande till toaletten. Härunder såg han likväl minst tjugu gånger på uret, hvarje gång förande detsamma intill örat för att lyssna efter huruvida det icke stannat. Oaktadt all denna långsamhet, var klockan icke fullt 8, då han lät sig anmälas hos ransakningsdomaren, anförande sitt ärendes vigt såsom ursäkt för det tidiga besöket.