Dagens Nyheter – 12 september 1870, sida 1

EHriget. Franska kejserliga familjens flykt och resor. Då kejsar Napoleon i Verviers lemnade Belgiens område, följdes hans vagn af en stor mängd menniskor till bangården, der han tog afsked af belgiska generalen Chazal. Alla strömmade bort till den waggon, hvari han inträdde, och ropade oupphörligt: Lefve Frankrike! Kejsaren blef stående på vagnsteget öch helsade flera gånger på mängden, som han sände ännu en afskedshelsning, då tåget satte sig i rörelse. Om kejsarinnan Eugenies afresa från Paris föreligga ännu icke närmare underrättelser. Då massan i går åtta dagar sedan inträngde i Tuilerierna, funno de slottet nästan öde. Kejsarinnans gemak voro uppfyllda med tomma kofferter, öppnade hattaskar o. s. v., och allt bar prägeln af ett skyndsamt uppbrott. Likväl hette det dock att kejsarinnan redan hade rest bort natten mellan fredagen och lördagen. Figaro berättar att hon, åtföljd af en enda betjent, först begaf sig till nordbanan, hvarifrån hon genast fortsatte resan till Belgien. Prins Napoleons gemål, prinsessan Clothilda, lemnade först i går åtta dagar sedan på morgonen Paris. Prinsessans fader, konung Vic tor Emanuel, hade sändt en af sina adjutanter till Paris för att hemta henne. Hennes värdiga och modiga hållning vid detta tillfälle omtalas allmänt, i motsats till prins Napoleon, som genast efter de första olyckorna begaf sig till Florens, måhända dock på kejsarens befallning. Prinsessan ville icke lemna kejsarinnan, sålänge denna stod i spetsen för regeringen, och förklarade, att hennes plats var hos kejsarinnan, sålänge kejsardömet icke hade fallit. Kejserliga prinsen inträffade natten mellan den 4 och 5 i Namur, hvarifrån han följande morgon kl. half 7 skulle resa till Verviers för att träffa sin fader; men telegrammer från Napoleon Ill kommo honom att uppgifva denna bestämmelse. Prinsen hade ännu icke kännedom om, att hans fader var krigsfånge och att kejsardömet hade fallit; men han var bekymrad och orolig öfver den resa han företog och öfver sin omgifnings besynnerliga uppträdande. Han var nästa morgon tidigt uppe och guvernören i Namur, grefve de Baillet, fick uppdraget att underrätta honom om hvad som hade försiggått och att han skulle resa till England för att sammanträffa med sin moder, som hade flyktat från Paris. Den unga prinsen, som nu var blek och starkt angripen af de sista dagarnes ansträngninar, mottog dessa förfärliga underrättelser utan att säga ett enda ord. Han blef några ögonblick stående med nedsänkt hufvud, och då han åter höjde det, yttrade han slutligen: Allt detta betyder ännu icke något, om blott Frankrike förblifver odeladt. Prinsen bad derpå, att man skulle låta honom blifva ensam. Han lade hufvudet i sina händer och husets betjening kunde länge höra hans snyftoingar. Då han infann sig vid frukostbordet, var han blek, men åter lugn. Han tackade innerligt grefve de Baillet och frågade, huru han kunde visa honom sin tack samhet. Gif mig ett par rader af eder hand, svarade guvernören. Prinsen skref då på ett stycke papper följande erd: Souvenir daffection et de reconnaissance. Namur le 5 sep