Dagens Nyheter – 10 september 1870, sida 1

-— tad —Sittande bredvid sängen tillräckligt långt ifrån lampan, för att befinna sig i skuggan, stickade nunnan med otrolig ifver på en strumpa, en tillämnad gåfva åt någon fattig. Detta var ett rent mekaniskt arbete, hvarunder hon vanligen brukade bedja. Men alltsedan Tabarets ankomst hade hon glömt bort sina ändlösa böner, för att i stället lyssna. Hon hörde och förstod icke. Hennes lilla hjerna arbetade, så att den kunde brista. Hvad betydde denna konversation? Hvilken kunde denna gvinna vara och denne unge man, som, ehuru icke varande hennes son, kallade henne min mor och talade om en verklig son, anklagad för mord? Redan hade hon hört hemlighetsfulla ord vexlas mellan Noöl och doktorn. I hvilket besynnerligt hus hade hon kommit? Hon erfor en viss fruktan och började känna samvetsqval. Månne hon icke syndade? Hon beslöt att meddela sig med herr pastorn, så snart han skulle komma. — Nej, sade Noöl, nej, herr Tabaret, Albert kar icke opinionen för sig. Sådana äro ej fransmännen, det borde xi veta! Arresteras en fattig stackare, han må vara skyldig till det brott som påbördas honom eller icke, så bryr man sig ej derom: En annan åter har allmänna meningen emot sig, så länge rättvisan ännu är oviss om hans brottsligtet; men sedan denna blifvit till fullo bevisad och dom fallit, vinner han genast mängdens sympatier. Sådan är opinionen. Ni förstår väl att jag