bättre, en lycklig tid för vårt fosterland. Och man var så trygg i öfvertygelsen deromyatt vägen till den nya tiden läg säker och klar för Frankrike och dess allierade samt tillika strålande i glansen af dessa bragder, för hvilkas lockelser intet folk, som eger en historia, den må vara aldrig såliten; kan och vill vara blindt Eller doft. Och nu — ja, hoppet är icke försvunnet, fastän många af de illusioner, vi aHa hyste om Frankrike oeh dess makt, ha brustit. Hoppet vinkar ännu, men fjerran, bakom nya strider och fasor. Sjelfva detta ögonblick är icke ljust. och lofvande, utan mörkt och all: varligt, Paris har mistat sin gästvänliga uppsyn, man ser nu endast hufvudstaden för ett foll som är i strid ochnöd. De gäster, hvilka-ej vilja Bära vapen för öinen-och den trefärgade fanan, göra bäst uti att aflägsna sig. Och en kall, otreflig sommarafton säger jag då Paris mitt farväl. Solem har gått ned. och ingen glänsande stråle har till afsked blickat på Pantheon eller invalidernas kupol; ingen rodnande aftonhimmel har lofvät något godt för nästa dag, det är en grå, dyster, med oroligt vexlande skyar betägkt himmel, som hvälfver sig öfver staden, en. afton utah ljus och färger, der vinden suckar liksom af oro, väcker upp ett moln af dam, böjer träden med-ett underligt sus och åter tiger stilla — till dess en ny suck höres. Vi säga farväl. till dessa lifliga bulevarder, till den stolta plats, hvartill väl ingen stad i veflde kan uppvisa maken, till Louvren och Tuilerierna, till triumfbågens minnen från 1803 och 1806, till den lilla ö, der Notredamekyr: kaw är rest öfver Paris äldste qvarter — vi säga farväl, men för att snart återses. På bangårdarne erinras vi om, att afskedets timme slagit för flera än oss. Der råder en obeskriflig trängsel och förvirring. Det är som om här föreginge en ordentlig folkvandring, och med hvarje tåg, påstås det, blir utvandringen allt större, förvirringen allt mera förskräcklig. På platsen framför bangården kunna vagnarne knappt komma fram, sjelfva de parisiska käskarnes utomordentliga skicklighet att styra en vagn genom alla möjliga hinder kommer till korta i detta kaos af droskor, små och stora omnibusar, postvagnar och dragkärror, som hitföra de mindre bemedlades egendom. Lycklig den, hvilkens vagn icke blir så hårdt påkörd, att koffertar och andra effekter ramla ned på gatan! Man kommer. till. :stationshusets ingång, men der stannar man. Bangärden har nu på qvällen blifvit så fall af resande och flyende familjer, att man under första halftinmen måste uppgifva allt hopp om att af banservisen erhålla hjelp med transport af sina saker, På sitt lösörebo — folket medtager så mycket söm möjligt — sitta gråtande qvinnor och barn, hvilka ej hafva nägon som kan taga hand om dem och hjelpa dem att bli expedierade. Kl. half 8 på aftonen qvarsutto sålunda många, som kommit dit kl. 2 och sett det era proppfulla tåget efter det andra rulla bort, utan att ha lyckats få följa med. Vi må med skäl prisa vår försigtighet att ha kommit en timme före det tägs afgång, hvilket vi tänka få be gagna, och tillika prisa det lyckliga omständigheten, att detta tåg blifvit fördröjdt 1!a timma, ty utan allt detta skulle det varit oss omöjligt att komma in, att få biljett, att få vårt bagage inlemnadt 0. s. v. Man kan väl ej säga att passagen genom statiorsbuset till perrongen var lifsfarlig, men visst är, att man -der riskerade både armar och ben i trängseln; alla voro förtviflade, alla ifriga att få komma med, och mellan kärror, koffertar och nattsäckar, mellan skrikande bärare, som ej sågo hvarken till höger eller till venster, utan bara trängde på framåt, var det ett underverk att slippa helskinnad igenom — ja visst är det, ty det här skett. Hurudan förvirringen är kan bäst synas deraf, att de sergeants de ville, som äro posterade i vestibulen och för hvilka eljest ingenting är omöjligt när det gäller att upprätthålla ordningen, här ej: ens göra ett försök i den riktningen. Uppträngda mot väggarne eller barrikaderade mellan högar af reseffekter, stå de sjelfva lika hjelplösa som alla andra, och påkallas deras hjelp från ett eller annåt håll, kunna de endast sträcka sina händer mot himlen och uppbjuda sina sista krafter med att ropa ett il ny a pas moyen, que voulez-vous? Om Paris redan vore bombarderadt, skulle förskräckelsen och villervallan icke kunna ha varit större; utan tvifvel har det allmänt utspridda ryktet, att jernbanorna skulle uppbrytas, mycket bidragit att framkalla denna allmänna skräck i Paris. Under dessa omständigheter kan man från jernvägstjenstemännens sida naturligtvis ej vänta andra åtgärder, än att så många som möjligt komma med hvarje tåg. Enligt hvad en förtviflad, af arbete och oaflåtligt vakande under sista dygnen alldeles uppgifven jernvägstjensteman berättade för mig, blef det ena expresståget, som skulle afgå kl. 8,w, förvandladt till en rad af bantåg, som skulle afgå oupphörligt under hela natten, så länge det fanns vagnar och lokomotiver att tillgå. Passagerarne måste, utan hänsyn till hvad plats de köpt, insläppas i den första lediga vagn; men den franska administrationens minutiösa noggrannhet visade sig äfven här från en fördelaktig sida. Hvarje reklamation besvarades nemligen dermed, att man skulle få differensen mellan den klass, hvartill man köpt biljett, och den, der man fick plats, godtgjord vid framkomsten, och det fick man också verkligen — ett drag, som blott behöfver nämnas för att visa, att hvad som än händer, är en ordnad administration sig alltid lik. Ändtligen ljuder signalpipan, tåget röres sakta tramåt och — vi äro utom Paris vallar. Der ligger den herrliga staden. Denna ändlösa linie af lyktor och ljus under den mörka himmelen är allt, hvad vi nu se af Paris. Vi kunna icke sända Frankrikes hufvudstad någon bättre afskedshelsning än dess egen devis: Fluctuat, nec mergitur! pa Ett och annat från kriget. Kommendanter på de fyra platser, hvilka