Dagens Nyheter – 6 september 1870, sida 1

Noöl spratt till vid denna oförmodade :proposition. — Åh, herr grefve, utropade han ifrigt, bespara er för all del denna hjertslitande anblick! Er närvaro skulle för öfrigt tjena till intet. Fru Gerdy lefver sannolikt ännu, men hennes förnuft är dödt. Hennes hjerna har icke kunnat motstå det förfärliga slaget. Den olyckliga kan hvarken känna igen er eller förstå hvad ni säger. — Gå då ensam, suckade grefven; gå, min son! Detta ordet min sonX, uttaladt med en viss betydelsefull betoning, ljöd som en segerfanfar i Noöls öron. . Dock rubbades ej i ringaste mån hans skenbara lugn. Han bugade sig till afsked, men den gamle ädlingen gaf honom ett tecken att dröja. — I alla händelser, sade han, dukas för er vid mitt bord. Jag äter middag klockan precis half 7, och det skall bli mig ett nöje att få se er. Han ringde och herr förste kammartjenaren visade sig. — Denis, sade han, när helst jag ger order att ingen får insläppas till mig, gäller förbudet aldrig denne herre, hvilken hädanefter är hemma här. Underrätta samtliga husfolket härom. Sedan advokaten gått, erfor grefve de Commarin en utomordentlig belåtenhet öfver att befinna sig allena,