-— UVOUU -— de å skrifbordet hopade föremålen; men derunder följde han med uppmärksamhet de vexlande uttrycken i Alberts ansigte. Den unge mannen var i högsta grad uppskakad. En ymnig kallsvett utbröt på hans panna; små perlor banade sig väg utefter kinderna. IHuns händer darrade våldsamt. Med nästan qväfd röst stammade han: — Det är förfärligt! det är förfärligt! — 5e här slutligen de byxor ni bar under mord-dagen, fortfor den obeveklige domaren. Det märkes väl att de varit fuktiga; och spår af smuts och jord saknas ingalunda. Men — hvad som är ännu mera anmärkningsvärdt — man finner rispor på knäna. Att ni icke minnes de ställen ni passerat under er nattliga vandring, förvånade mig visserligen; jag beslöt dock att tills vidare nöja mig med er förklaring; men kommer ni nu: också och påstår att ni ej vet hvar och huru de icke obetydliga skadorna å era benkläder och handskar skett, då. . . Hvilket mod ger ej vika för sådana anfall! Det var slut med Alberts lugn och sjelfbeherrskning. Han fattades af yrsel och nedsjönk maktlös i en stol, sägande: — Åh! man kan bli tokig för mindre! — Erkänner ni, envisades domaren, hvilken härunder oupphörligt fixerade den stackars vicomten, erkänner ni att enkan Lerouge icke har kunnat blifva mördad af någon annan än er? i