fra EE Franska lagstiftande kåren. Sammanträdet den 26 augusti. Före öppnandet rådde den lifligaste oro. Somliga ledamöter visste att Bazaine och Mac Mahon voro förenade, andra att den mot Paris anryckande armån stannat, åter andra att åen fortfarande ryckte fram och att den innan kort skulle stå utanför Paris. När: sammanträdet var öppnadt framkallade hr Ordinaire en förskräcklig storm genom att fråga regeringen om den icke ämnade hålla de af fienden besätta landsdelarne skadeslösa, tilläggande att fdennaskadeersättning : borde betalas af hr Bonaparte, som vi ha att tacka för detta krigs alla fasort. Talmannen klandrade strängt detta språk, dock utan att kalla talaren till ordningen, När stormen lagt sig, uppträdde inrikesministern: i tribunen och: afgaf följande förklaring: Vi hade i går och i förrgår trott oss kunna hoppas att fienden skulle hejda sin rörelse mot hufvudstaden, men underrättelser som inlupit i natt och denna morgon gifva vid handen att han tvärtom fortsätter sin marsch på Paris; dess invånare böra således bereda sig på att uthärda en belägring. Det vår första gången efter olyckorna den 14—18 aug., som regeringen otvetydigt yppade den verkliga ställningen. Kammaren mottog dock meddelandet med beundransvärdt lugn och kallblodighet och den sysselsatte sig derefter endast med förslag om hufvudstadens underhåll och proviantering. Till svar på flere förfrågningar angående Paris omgifningar erinrade ministern David i bestämda och manliga ordalag medborgarne om att de måste underkasta gig alla slags uppoffringar. Vi skola blifva nödsakade, sade han, att förstöra egendom, att rödja Tfältet öppet omkring Paris; vi vädja till befolkningens patriotism och vi räkna på den. 4Patriotism skall icke blifva saknad hos någon, svarade hr Thiers, och dessutom lärer väl inses att när regeringen nödgas följa sin smärtsamma pligt, betryggar den mera än skadar medborgarnes bästa, enär deras egendom i alla händelser, tillika med deras person, skulle bli öfverlemnmade åt alla invVasionens fasor. Hr de Choiseul och Jouvencel klaga att prefekterna i deras hemorter några dagar förut tillkännagifvit för orternas invånare att de ej behöfde frukta att preussarne skulle komrba samt att den deputerad, som utspridde oroande rykten endast bedrefye antidynastiska intriger. De åkerbrukare, som blifvit bedragna af statsförvaltningen borde erhålla godtgörelse. Man borde låta köstnadsfritt forsla spanmål till Paris. Handelsministern svarade att man icke kunde utlofva dylika ersättningar. Hr de Soubeyran, understödd af hr Darblay, yrkar att allmänna spanmålsmagasiner skola inrättas; hr CochEry attjernvägsbolagen må nedsätta frakten å lifsförnödenheter, som föras till Paris; hr Jules Simon önskar att passagerareafgifterna må nedsättas för qvinnor och ålderstigna män som vilja lemna hufvudstaden. Det svaras att jernvägsbolagen äro villiga till de mest patriotiska uppoffringar. Hr Randoing anser att man bör ge alla lyxhästar åt kavalleriet och ställa slagtkreatur i de privata stallen, liksom i kavalleriets; på det sättet skulle man kunna i Paris herbergera och föda 20,000 stycken hornboskap, hvilket kunde hålla staden med färskt kött i två månader. MHandelsministern svarar att regeringen varit betänkt på detta och skall vidtaga åtgärder som vida öfverträffa talarens önskningar. Sammanträdet slutas med en motion af hr Keller, hvilken ett ögonblick åstadkommer en liflig rörelse, men slutligen frambringar ett vittnesbörd om kammarens fosterlandskärlek och enighet. Hr Keller föreslår att kammaren skall under belägringen fortfara att håll sina sammanträden i Paris (jal ja!). Men dess roll bör icke inskränka sig till att öfverlägga; den måste taga sin andel i försvaret) och ett visst antal deputerade . . . (Alla! alla! Vi skola alla strida!) ställer sig till regeringens förfogande.