kant, upphofsmann till de befästningar, som man så länge ansett för onyttiga; den nuvarande regeringen är glad att kunna begagna sig af hans råd och erfarenhet. Om Olliviers minister hade varit så förnuftig som Thiers, skulle Paris nu icke hafva befunnit sig i den sorgliga nödvändigheten ått behöfva förbereda sig på en belägring. Olliviers kabinett var döft för goda råd; annars skulle det ha väntat tills Bismarck genom ytterligare förmätnva steg hade gifvit det ett bättre tillfälle till krig. Detta var Thiers förmaning, och Frankrike måste nu hårdt plikta för att det icke lyssnade härtill. Men Thiers har glömt dessa äldre stridigheter i det ögonblick, då han kunde vara till nytta för sitt land. Oaktadt sina 73 år är han ute redan tidigt på morgonen flera timmar före frukostdags; han åker tillsammans med ingeniörer från det ena fästet till det andra och meddelar dem sina åsigter. Hvar och en arbetar nu med bästa vilja. Mycket, som var försummadt, skulle godtgöras. Paris har blifvit förvandladt till ettstort Sebastopol, en af de största och starkaste fästningar som finnas i verlden. Dess ringmur har att uppvisa 96 bastioner; hvar och en af dem eger två halfbastioner med en dithörande föreningsvall. För att gifva ett begrepp om fästningens omfång, vill jag anföra, att de berömdaste fästningarne i Europa, Metz, Strasbourg, Magdeburg, Mantua, endast hafva 12 å 16 bastiouer hvardera. Denna ringmur har hittills haft 600 kanoner, hvilket är endast den så kallade säkerhetsarmeringen ; artilleriet skall blifva betydligt förökadt, såtramt de yttre verken skulle falla för fiendefs eld och angrepp. De 16 yttre fästena hafva hvardera 100 kanoner utom motsvarande reservartilleri. För hvarje kanon finnes ammunition till 1,000 skott, hvilket är långt utöfver det sannolika behofvet. I linie med de yttre fästena uppkastas nu jordverk af stor styrka. Fästena äro besatta med utvalda trupper: artillerister och erfarna marinsoldater. Dessa kanonierers skicklighet att rikta och sköta sitt artilleri skall vara utomordentlig. Ryktena om att Boulogne-skogen skulle raseras ha varit förhastade; endast en mindre del deraf skall uppoffras, och detta icke förrän i sista ögonblicket. Utom de redan nämda försvarsmedlen skall en armå uppställas utanför Paris, hvilken skall manövrera och strida under fästningens kanoner för att betäcka transporterna aflifsmedel. Ingen tviflar på att man skall lyckas hålla förbindelsen med södern öppen. Så länge de yttre fästena icke äro tagna, har sjelfva staden endast föga att frukta af fiendens eld. Man öfverlemnar sig åt hoppet, att Paris skall kunna uthärda en mycket lång belägring. Om preussarne angripa Paris, skola de i alla händelser icke kunna innesluta staden, och de skola befinna sig mycket långt från sina egna hjelpkällor. Försöka de likväl en belägring, så skola de finna allt färdigt att mottaga dem. Man antager att franska centralregeringen i sådan händelse skulle förflyttas till en annan stad, Tours eller Bourges och att högsta makten i Paris skulle blifva lagd i händerna på general Trochu, hvilken åtnjuter det största förtroende.