oo VU Ve mera, han råkade i feber, han fattades helt och hållet af passionen för sitt yrke. Nu hade han åter blifvit ransakningsdomare. Det var med honom som med denne fäktmästare, hvilken under en öfningskamp med sin Bäste vän lät sig hänföras af vapnens klang, glömde sig sjelf och dödade honom. -— Sålunda, återtog herr Daburon, mötte ni icke en enda bekant, som kan intyga att han sett er? Ni talade icke med en enda menniska! Ni besökte icke något ställe, hvarken ett kaf6 eller en teater eller ens en tobaksbutik för att tända en af era Trabucco-cigarrer? — Nej. — Nåväl, min herre, det var en stor olycka för er, ja; en oerhörd olycka, ty — jag bör icke lemna er i okunnighet derom — det var just denna tisdagsafton, klockan mellan 8 och 12, enkan Lerouge mördades. Rättvisan kan angifva timman då den blodiga gerningen föröfvades. Ännu en gång, min herre, uppmanar jag er i ert eget intresse att tänka efter, att kraftigt vädja till ert minne. Denna upplysning om dagen och timman, då mordet begicks, syntes göra Albert bestört. Han förde handen till sin panna med alla tecken till förtviflan. Det var dock med en temligen lugn röst han svarade: — Jag är mycket olycklig, min herre; men jag har ingenting att säga. Herr Daburons förvåning var djup. Ingen bevisning om tillstädesvaro å annan ort! Detta