Dagens Nyheter – 31 augusti 1870, sida 2

afdelning af hundramannagardet, tre kejserliga vagnar, fyra man af nämnda garde; till sist kejsarinnans dragonregemente. Öfver natten stannade kejsaren med sitt följe i Longeville-les-Metz. Tidigt på måndagsmorgonen väcktes de af kanondunder; när man kom ut ur tälten, sågos granater slå ned invid lägret. Det blef i hast lifligt der, eskorten steg till häst så fort som möjligt, öch äfven kejsaren och hans son kastade sig upp på hästar. Emellertid drefs en preussisk rekognosceringstrupp med lätthet tillbaka, medan kejsaren med sin eskort red undan åt Gravelotte. Under vägen rastade de en stund vid ett litet hybble till värdshus, kalladt Point-du-Jour; den utfarne och sorgsne gamle kejsären steg af hästen och var glad att utanför den låga porten få hvila på en grof och rankig stol med halmsits, under det hans stab stod omkring och hans lilla gosse vid hans sida. Hvilka känslor i denna stund! Här hunno -vagnarne upp kejsaren, så att han fick åkande fortsätta reträtten till Gravelotte. Der togs nattläger (mellan måndagen och tisdagen). Eskorten hade ej fått någon mat sedan man lemnade Metz, utom litet bröd som en och annan haft med sig eller kommit öfver under vägen, och lika litet hade de fått på tisdagsmorgonen. Det fanns icke foder åt hästarne, utan de fingo beta den smula gräs som kunde uppsökas. En af mina vänner i hundramannagardet hade lyckats få ett stycke bröd af en bland kejsarens stallbetjening. (Kejserliga uppvaktningen hade måhända proviant.) På tisdagsmorgonen, då slaget vid Mars-la-Tour skulle börja, passerade kejsaren ett franskt batteri, och chefen för detta hade sagt en af officerarne att kejserliga eskorten varit i vägen för honom, så att han ej kunnat öppna sin eld så fort som han bort. Vid stationen Saint Hilaire (nära Verdun) gick en af jernvägstjenstemännen fram till kejsaren (det är icke så noga med etiketten nu) och sade: Ers majestät måtte vara mycket trött. — Ja, mycket trött och mycket hungrigX, svarade han. Hvilken förändring! När han afreste från Paris till Metz (den 28 juli), voro tre bantåg knappt tillräckliga för hans vagnar, möbler och utrustning af alla slag 5). Äfven hans generaler och adjutanter togo med sig serviser, linne och alla möjliga beqvämligheter. De drogo ut i kriget som persiska satraper. Under slaget vid Spicheren satt general Frossard vid sitt middagsbord till kl. 4, medan hans armåkår höggs ned, och när hans adjutanter flera gånger kommo och sade honom att det gick på tek, svarade han dem, rökande sin cigarr, att allt skulle gå bra, ty han hade tagit sina dispositioner. Engelsmannen fortsätter: Man skulle icke tro sådant, om man ej hört det af åsyna vittnen, hvilka sjelfva lidit och ännu lida af detta gemena favoritsystem — och som äro beredda att ytterligare lida och slutligen dö för det utan att klaga. Jag har aldrig så mycket beundrat franska armån — det vill säga regementsofficerarne och soldaterna — som nu, då jag ser den i en olycka, som dessa bestämdt icke äro skulden till. När det går illa för fransmännen, säga de alltid att de blifvit förrådda ; så sade de t. ex. efter slaget vid Waterloo. Nu vill jag icke tro att förräderi är med i spelet, men sådana saker ha pas serat, att man finner det ursäktligt att armån tror på förräderi af någon bland anförarne. Hvad säges om att en general skickar ut ett batteri 900 fot inpå fienden, när det hade kunnat göra precis lika god verkan på 3,000 fots distans, der fienden ej skulle kunnat lika lätt skjuta ned servisen. Detta har fdock en general gjort. Det händer ibland att ett batteri på detta sätt blottställes för att narra fram fienden till anfall. Då vet manskapet hvad det har att vänta och att det uppoffras för att ett visst ändamål skall uppnås. Men aldrig har man förr hört att en general så kastar bort manskap af blott tanklöshet el) Man torde erinra sig att franska tidningar förut omtalade att kejsaren skulle gå i kriget med