Dagens Nyheter – 31 augusti 1870, sida 1

nn nn jag tror det nio at tio militäriskt bildade personer skulle ha ansett den såsom under mnormala. förhållanden ointaglig. Läsaren torde observera, att scenen för slaget nu förflyttades till trakterna bakom Gravelotte. Fältet framför denna by var fullkomligt betäckt af de preussiska reserverna, och öfver det marscherade oupphörligt ändlösa led af soldater — försvunno i byn, framkommo på andra sidan och aflossade sina salvor. Det andra slagfältet var mindre än det första och bragde de stridande i fruktansvärd närhet med hvarandra. Det egendomliga med detta slagfält är, att det består af två höjder, åtskilda af ett djupt pass. Detta skogiga pass är öfver 100 fot djupt och har upptill en bredd af 600 till 900 fot. Den sida af dalen, som lig ger åt Gravelotte till och der preussarne stodo, är mycket lägre än den andra sidan, som småningom stiger till en betydlig höjd. Från denna höjd beherrskade fransmännen fienden vid sina fötter, som var utsatt för en mördande eld. Deras artilleri var stationeradt långt upp invid vägen till Metz, mellan der varande träd. Kanondundret upphörde icke ett ögonblick; kulsprutornas egendomliga, hemska smattrande kunde lätt urskiljas bland kanonernas åska. Det preussiska artilleriet stod norr och söder om byn, och kanonernas mynningar voro på den sednare sidan riktade uppåt för att sprida död och förstörelse på höjderna. Fransmännen bibehölle sin terräng och föllo; preussarne ryckte oupphörligt framåt och föllo — på båda sidor stupade hundratal, ja, tusental. Detta pågick under en timme eller par, hvilka föreföllo långa som dagar, så förfärlig var slagtningen: Från den höjd, der jag stod, hade man hufvudsakligen utsigt öfver sammandrabbningen bakom byn och söder om densamma. De preussiska förstärkningarne på högra flygeln ryckte fram från Ognons-skogen, och då de derifrån marscherade ut på fältet, kunde man kanske bäst få id om storleken af den väldiga invasionsarmå, som nu befinner sig i hjertat af Frankrike. Under fyra timmars afbrott marscherade truppen fram ur nyssnämnda skog. Det såg ut som om alla de dödade och sårade hade stått upp igen och nu ånyo kastade sig in i striden. . Den vandrande Birnam-skogen var icke en mera olycksbådande anblick för Macbeth, än dessa män af general Goebens armå, dolda af skogen till dess de voro inom skotthåll för fienden: Fransmännen måste ha erfarit samma känsla, ty mellan kl. 4 och 5 riktade de en ytterst häftig eld mot nyssnämnda punkt och spolierade skogen fullkomligt. Deras eld gjorde här verkan. De preussiska infanteri-linierna från det hållet började glesna. Omkring kl. 5 framryckte emellertid en infanteri-brigad från samma punkt. Med fördubblad hastighet anryckte den mot den punkt, der dess hjelp behöfdes. Jag observerade hela tiden denna brigad genom en god kikare. Den liknade en ofantlig orm, som gled fram på fältet. Men, ack, den lemnade en mörk strimma efter sig! I kikaren såg man att denna strimma utgjordes af fallna och sårade, som vredo sig af smärta. Sedan jag erhållit en förfärlig: visshet om hvaraf denna strimma bestod, observerade jag den med ännu mera spänd uppmärksamhet. Många af dem som hade fallit sprungo upp igen och rusade framåt, försökande att åter hinna upp sina kamrater. Jag såg ingen springa tillbaka, ehuru många föllo under sinå bemödanden att rusa framåt. Jag vet icke huruvida någon annan rörelse derefter gjordes från skogen; men jag vet, att en half timme derefter en ofantlig mängd trupper började marschera öfver södra sluttningen af den höjd, der jag stod, åt slagfältet till, och jag tror, att det var general Goebens soldater, som togo , en mindre farlig väg. karens RT ER RR