hd Köld å ena sidan, förlägenhet å den andra — se der resultater af helt annan art än han förmodat. Han ansåg sig nödsakad att mellankomma. — Horr grefve, sade han i förebrående ton, ni erkände för en stund sedan att herr Gerdy är er laglige son. Herr de Commarin svarade icke; man kunde, då man såg hans orörlighet, tvifla på att han hört domarens ord. Det var Noöl, som, samlande allt sitt mod, vågade tala först. — Min herre, stammade han, jag vill icke tränga mig på er mot er vilja, jag . — Ni kan gäga: min far, afbröt henom den högdragne gubben i en ton, hvari icke det ringaste uttryck af rörelse eller ömhet spårades. Derefter tillade han, vändande sig till domaren: — Nu torde min närvaro icke längre vara er behöflig, min herre. — Det återstår för er, svarade herr Daburon, att åhöra uppläsningen af er vittnesberättelse och att underteckna densamma, om ni finner protokollet korrekt . . Börja, Constant! Den långe protokollsföraren vände sig på stolen och begynte läsningen. Han hade ett för honom alldeles egendomligt sätt att framställa sina opera. Han läste mycket fort, allt i ett sammanhang, utan att hvarken göra afseende på punkter eller andra skiljetecken