Dagens Nyheter – 26 augusti 1870, sida 2

simpel karl i lederna och bli en enhet i kriget. Först då vi sammanträffade med och presenterades för hans vänner, men af samma sambhällsställning som han, framstod sanningen i all sin nakenhet. Tag den elegantaste unga gentleman från promenaden på Rotten Row, beröfva Pall-Mall-klubbarne de noblaste och elegantaste lättingar, som för några veckor sedan befolkade dem, gå till edra engelskalandtgårdar och för bort deras letvande manliga prydnader, tag de bästa skyttar på hedarne, tag -edra käraste umgängesvänner, edra mest omtyckta sällskapskarlar och stöp dem i nationalgardistens röda kommisbyxor, skjutsa in dem i trånga baracker, med iakttagande af den fullkomligaste jemnlikhet — tillsammans med Giles, som öppnade porten för dem och bar deras kappsäck i förrgår och med Jeames, som i går var deras hörsamma tjenare — tänk er detta, och ni kan göra er ett begrepp om krigets verkningar, sådana de visa sig här. Vår vän stannar för att skaka hand med en suav, hvars fina, hvita händer och vackert formade ansigte bjert kontrasterar med hans tunga, illa passande uniform; han upplyser oss, att suaven är en af hans intimaste vänner, som i afton skall afgå till Chålons. De tre unga herrar, som ifrigt samspråka med hvarandra vid närmaste bord, krypa i morgon i sina uniformer och marschera till bangården; och så går det hela vägen, gata upp och gata ned. Mången tager sin sista absint och dricker sin sista skål. Öfverallt hör man adieu och au revoir. Men man går med gladt mod att strida för fäderneslandet; en bugning, ett leende, en axelryckning; bitter ovilja mot den regering, som har dragit la belle France i dess nuvarande sorgliga belägenhet och en stolt beslutsamhet att förhjelpa det till seger. Min hårfrisör, en städad, vacker pojke, bredaxlad och groflemmad, stor dansör och dito favorit hos det täcka könet, marscherade med friskt mod och glädtigt sinne för tre veckor sedan sin väg, fick ena armen afskjuten och ena benet så krossadt, att han aldrig kan stå på det mer. Men, hvad skall man göra? Vi måste gå, och — ma for! man kan ju icke-dö mer än en gångl! ———— ARR — AL — e6— ——J