Dagens Nyheter – 26 augusti 1870, sida 1

SS UV ÖÄl me hotell, dels genom att ställa sig i min väg ute; men förgäfves: min pertvakt har ej släppt in henne, och på gatorna har jag låtsat icke se henne. Man kunde med skäl tvifla på att dot var grefve de Commarin, mannen af isande stolthet och föraktfull förbehållsamhet, som sålunda, utan någon inskränkning, blottade sitt lifs hemligaste sida; och för hvem? För en okänd. Han befann sig i en af dessa stunder af förtviflan, då all hänsyn kastas bort, då all eftertanke försvinner, då den alltför starka rörelsen i själen ovilkorligen söker sig ett utlopp. Denna hemlighet, som han så modigt burit i många och långa år, hvad brydde han sig nu om den? Han befriade sig från densamma likasom den uttröttade vandraren, som, dignande under en börda hvilken blifvit honom för tung, kastar den från sig på vägen, utan att fästa sig vid hvar den faller eller om den väcker de förbigåendes lystnad. — Intet, återtog herr de Commarin, nej, intet kan gifva en föreställning om hvad jag denna tid led. Hela min varelse var genomträngd af denna qvinna. Hon utgjorde en del af mig sjelf. Då jag skildes från henne, tycktes det mig som någonting sletes ur min egen kropp. Jag kan icke säga, hvilka ursinniga lidelser hennes minne väckte i mitt hjerta. Jag föraktade henne, och jag trånade MODERSKÄRLEK, 41.