Dagens Nyheter – 24 augusti 1870, sida 2

SS Uuv,, — stötande. Han fästade på gubben Tabaret en blick, som uttryckte ett starkt egillande. — Sakta, herre! sade han. Var lugn och skicka er som sig bör. Vid hvarje annat tillfälle skulle gubben ha blifvit bestört öfver att ha gjort sig förtjent af en dylik skrapa. Nu var hans jubel så stort, att han icke alls gaf akt derpå. — Lugn, svarado han; det kan jag nog vara, Gud vare lof! Ja, jag brukar till och med berömma mig af min förmåga att beherrska mina känslor. Men tänk! aldrig har jag varit med om dylikt: allt hvad jag förebådat har påträffats hos den unge mannen. Dolk, ljusgrå handskar, cigarrmunstycke — ingenting fattas. BSamtliga dessa saker och mera dertill komma att öfverlemnas till er, min herre. Jag har mitt lilla system för mig, skall jag säga, och det tycks icke vara dåligt. När jag tänker på Gevrel, måste jag skratta. Jag skulle ge hundra frank, om jag hade hohom här. Han går väl nu och lurar som bäst på mannen med örhängena! Få se om han icke till sist arresterar karlen. Han är en spårhund af värsta sorten, den Gåvrol. Skada blott att han söker efter värdelösa villebråd! Huru mycket har han betaldt för sin skicklighet? — Min bästa herr Tabaret, yttrade domaren, när ändtligen tillfälle lemnades honom att säga ett ord; låt oss nu, om möjligt, stäfja ifvern och gå i ordning med frågorna.