alla år i slutet af oktober å det ståtliga godset Commarin, omgifvet af ändlösa skogar. Alberts kärlek till fröken PArlange, en djup och sann kärlek, hade icke oväsendtligt bidragit till att betaga honom all håg för de tidsfördrif, hvarmed hans vänner roade sig. Förbindelser af detta ädla slag äro för unga män ypperliga skydd mot frestelsen. Herr de Commarin hade, då han motsatte sig sin sons önskningar, ökat styrkan och innerligheten af dennes ömma låga. Just detta motstånd gaf oupphörligen ny näring åt passionen, och att öfvervinna detsamma blef målet för vicomtens alla tankar oeh sträfvanden. Ledsnaden bannlystes härigenom helt och hållet ur hans själ. Han svor inom sig en dyr ed, att han aldrig skulle gifta sig med någon annan qvinna än Claire. Och efter en strid, som varat i tre år, hade han slutligen vunnit seger: grefven hade samtyckt. Det var då — när han helt och hållet öfverlemnade ti; åt! sin lycka — Noöl kom, oblidkelig som öce:, med de fördömda brefven. Alberts tankar rörde sig kring Claire, under det han med långsemma steg begaf sig från herr de Commarins rum till sin egen ungkarlsvåning. Hvad gjorde hon nu? Utan tvifvel tänkte hon på honom. Hon visste att den afgörande krisen skulle försiggå antingen denna afton eller sednast den följande dagen. Kanske hon var försänkt i bön. MODERSKÄRLEK 36.