S teras, föras på jernvägen vidare till lasaretter i Tyskland. Hvarannan timme afgå tåg på femtio vagnar. Under mellantiderna föras de ankommande sårade, om deras sår äro svårare, in i byggnaderna vid bangården och i de bakom desamma uppförda baracklasaretten; de lättare sårade bäddas på halm under fri himmel, i närheten af bangården. Då jag kom dit, hade nyss ett tåg afgått, men några hundra sårade hade måst stanna qvar. Barmhertiga systrar gingo omkring, lade is på såren och räckte de arma förfriskningar och bröd. Ett litet stycke torr ankarstock framkallade varmare tacksägelser än under andra förhållanden de största delikatesser skulle ha gjort. Jag talade med en officer af 6:te preussiska infanteri-regementet, som vid preussarnes första angrepp på höjderna hade nedskjunkit, träffad af ett skott igenom låret. Han berättade, att han många timmar hade fått ligga der, under det att de stridande flera gånger hade gått öfver honom; två gånger hade preussarne, två gånger fransmännen stormat fram öfver honom. Då preussarne för tredje gången trängde fram, hade han lyftat upp handen till tecken att han ännu lefde. Knappast hade han dock gifvit detta tecken, det enda, som stod i hans makt, förrän en kula, om fiendtlig eller icke kunna vi icke säga, krossade hans hand. Nu förlorade han medvetandet; då han åter kom till sans låg han i ett dike, omgifven af två soldater, hvilka höllo på att på honom anlägga de första, provisionela förbanden. Flera suaver lågo också på halmen. En af dem var en elsaggare från Kolmar; han hade redan tjent 16 år och hade nu tagit värfning på ytterligare fem. Han var en typ för en landssoldat från medeltiden, en skarp kontrast till den tappra landtvärnsmannen från Schlesien, som var bäddad ieke långt från honom och som hade fått armen krossad af en kala, hvilken för all framtid hade gjort honom oduglig att utöfva sitt yrke; han var snickare och fader till tre barn. På perrongen vid bangården sutte tre sårade franska officerare; de rökte helt lugnt sina cigarrer och pratade med sina tyska kamrater. Nya vagnar med sårade ankommo. Med svårighet och under svåra plågor lyftades de arma ned på halmen. ZLikare skyndade fram för att undersöka, om förbindningarna ej lossnat under färden; barmhertiga systrar hjelpte dem. Jag närmade mig en grupp bäjrare; de hade tjent ett år. De talade om sina fallna vänner, af hvilka två voro sina föräldrars enda barn. Det för sårades transporterande afsedda tåget rullade fram. Nu blef det lifligt i grupperna. Sjukbärare, bland hvilka voro många tyska turnare, skyndade fram. Under många hjertslitande verop och skrik af smärta lyftades de sårade i vagnarna. På en fältbädd lyftades general von Bose in i en vagn; hans son, en smärt dragonofficer, som fått ett skott genom armen, giek bredvid honom. Båda anträdde i en packvagn sin resa mot norden. Det var rörande att sr, huru vän och fiende voro hvarandra behjelpliga vid uppstigandet i vagnarna. Samma män, som för knappt 24 timmar sedan sökte att döda hvarandra, uppbjödo nu allt för att lindra hvarandras plågor. Det dröjde fulla två timmar innan alla vagnarna voro fullpackade, och dock blefvo många sårade qvar, hvilka måste qvarblifva och vårdas här öfver natten, ty det var det sista tåget, som gick. Andra tyska armöns inmarsch i Frankrike. En korrespondent vid denna armå skrifver: Den 8 dennes tidigt på morgonen öfverskred prins Fredrik Karl franska gränsen och gjorde en större rekognoscering. Våra truppers inmarsch på franskt område pågick hela dagen, Då vid byn Altkirchen det tysk-bäjerska området tog slut och våra kolonner passerade BÖRDTTRROKER TT TKA Er IT TITT REAR ATT IE LANE EINES