Slutligen, vid daggryningen, öfverväldigade honom tröttheten. Han insomnade tungt på en soffa. Hemska gestalter kringsväfvade honom i drömmen. Klockan half tio på förmiddagen vaknade han vid att dörren häftigt rycktes upp. En betjent inrusade helt uppskrämd och så andfådd, emedan han under vägen tagit minst fyra trappsteg i stöten, att han knappt kunde få fram ett enda ord. — Herre, sade han, herr vicomte, skynda, fly, göm er, rädda er! De äro här . .. En poliskommissarie visade sig i detta ögonblick på tröskeln till biblioteket. Han var åtföljd af flera män, bland hvilka man varseblef fader Tabaret, som sökte göra sig så liten som möjligt. Kommissarien trädde fram till Albert. — Ni är, frågade han, Guy Louis Marie Albert de Rheteau de Commarin. — Ja, min herre. Då framsträckte kommissarien sin hand och uttalade den betydelsefulla formeln: — Herr de Commarin, i lagens namn arresterar jag er. — Mig! min herre, mig? . Albert, som plötsligt blifvit väckt ur sin elaka dröm, tycktes icke alls begripa hvad som var å färde! Att döma af hans min, måste han ha gjort sig sjelf denna fråga: — Är jag väl vaken ännu? Eller rides jag af maran?