Dagens Nyheter – 16 augusti 1870, sida 1

——— ARR ROR ROR RR RR RR SE nn od I de talrika grupper, som här och der bildat sig, talade mån med synbar häftighet om de offentliggjorda depescherna, och utanför Cafö de Mulhouse såg man en jättegestalt, en riktig Herkules, som, stående på ett bord, med stentorsstämma talade till folket. Medborgare!4 utropade han, fäderneslandet är i fara! Låtom oss flyga till gränsen .. Oss återstår endast att segra eller dö! ... Fort till ministeren att anmäla oss som frivillige!. . . Hvarje fransman, som eger kraft att i sin hand hålla ett vapen, kan endast hysa en tanke: att beväpna sig för att skydda Frankrike! Min penna är alltför svag att skildra med hvilket jubel dessa ord helsades. En väldig skara satte sig genast i gång under anförande af den improviserade talaren, och genom luften skallade rope: Lefro Frankrike! Död åt utlänningen!4 Några timmar sednare hade boulevarden ett helt annat uwvseende. Det var ej längre välönskningar för Frankrike som genljödo, utan förbannelser mot de preussiska spionerna. På aftonen hade Paris åter förändrat fysionomi. Inseende hela vigten af hvad som passerat, hade befolkningen sammanträdt på flera olika ställen för att med lugn och sans rådslå angående de åtgärder som måste vidtagas, i fall det verkligen skulle komma gå långt att fäderneslandet på allvar blefve hotadt. Som vanligt utgjorde boulevard Montmartre mötesplatsen för de mest hetlefrade af parisarne. En oräknelig menniskomassa böljade från Rue Richelicu till Faubourg Montmartre, och tydligt märktes att en tanke upptog alla sinnen: fäderneslandets väl! Ansigtena voro ej som vanligt leende, de voro tvärtom allvarliga men lugna. Utanför hvarje kaf6 fick man lyssna till talare, som, i brist på bättre, valt stolar och bord till tribun och hvilkas improvisationer ofta afbrötos af lifliga bifallsyttringar. En gubbe med hederslegionens band i knapphålet, och som i Afrika förlorat en arm, steg upp på en stol utanför Caf6 de Suede och tålade till massan. CMin röst darrar, sade han, men öfver mitt hjerta ha åren ej haft någon makt... Mina tre söner strida redan i Rhenarmån, sjelf är jag tyvärr numera gammal och skröplig, men den endå arm, som ännu återstår mig, erbjuder jag Frankrike, för att skydda det mot utländske inkräktare. Alla hufvuden blottades vid dessa ord, och tusen händer höjde sig i luften, bedyrande att hvar och en var färdig att följa det ädla exemplet. Enkel och värdig, nedsteg gubben från sin stol, under det att heta tårar runno utför hans fårade kinder, och genom högljudda bifallsrop tillkännagaf massan sin beundrar för den sjelfuppoffrande fosterlandsvännen. KL. 9 var cirkulationen fullkomligt afbruten på boulevarden. Ett kompani sergeants de ville och en pluton af parisergardet, med trumslagare i spetsen, skyndade att afspärra vissa gator. Vid polisens och soldaternas åsyn gre ps menniskomassan af en panisk förskräckelse, och i sin ifver att slippa undan rättvisans tjenare, störtade den framåt med en så hejdlös fart, att bord och stolar -kullkastades utanför kafåerna, qvinnor och barn kullslo