Dagens Nyheter – 15 augusti 1870, sida 2

spelrum, hålla tillsammans och sträfva för ett gemensamt mål. Hvar och en af dem bör ha en familjeskatt, som förvaltas och: förkoöfras af hufvudmännen, son efter far. — Olyckligtvis är en: dylik sjelfförsakelse alldeles främmande för tidsandan i våra dagar, anmärkte vicomten. — Jag vet det, min herre, inföll grefven lifligt, jag vet det mycket väl, ochi mitt eget hus har jag funnit ett talande bevis derpå. Jag har bedt er, jag, er far, har besvurit er att slå giftermålet med den gamla fjolliga markisinnan dArlanges sondotter ur hågen; men hvad har jag förmått uträtta? Ingenting. Och efter tre års ihärdigt motstånd har jag till sist måst gifva med mig. — Min far . . . började Albert. — Det är bra, afbröt honom grefven; ni har nu en gång fått mitt löfte; och må vi icke tala mer om saken. Men kom ihåg hvad jag förutsagt. Ni blir en af Frankrikes störste jordegare; får ni fyra barn, skall hvart och ett af dem knappt kunna kallas rikt. Om de sedan i sin tur gifta sig med fattiga flickor och lyckliggöras med fyra aåfkomlingar hvardera, så blir det ert öde att på gamla dagar se era barnbarn hotas af ekonomisk förlägenhet. — Ni antager då jemt det värsta som kan hända, min far. — Ja visst, och så bör man äfven göra. Derigenom undvikes faran att ex gång få röna