Dagens Nyheter – 8 augusti 1870, sida 1

sin svarta kappas veck gömmer trösten, förer domaren fruktan med sig. Den ene ir förlåtelsen, den andre straffet. Se der hvilka tankar mitt minne framkallade, medan den andres . .. Han fortfor att gå utefter de öde gatorna, barhufvud och med vildt stirrande ögon. För att kunna andas lättare, hade han tagit af sig sin halsduk. Ibland passerade han, utan att märka det, en och annan ensam vandrare, som stannade, rörd af medlidande, och vände sig om för att betrakta denna olycklige, hvilken de antogo vara beröfvad sitt förstånd. På en aflägsen gata nära Grenelle nalkades honom några poliskonstaplar och talade till honom, Han svarade intet, utan räckte dem endast helt mekaniskt sitt visitkort. De läste och läto honom fortsätta vandringen, öfvertygade om att han var drucken. Vreden, en ursinnig vrede, hade efterträdt den undergifvenhet för ödets vilja, som till en början gjort sig gällande hos honom. TI hans hjerta flammade ett hat, lifligare och våldsammare än hans kärlek till Claire. Denne andre4, den lycklige friaren, den ädle vicomten, som icke förstod att öfvervinna hindren för sin lycka, hvarför hade han honom icke under sitt knä? Den ädle, rättänkande mannen, den stränge domaren, hängaf sig för en stund åt hämndens vällust. Han insåg nu hvad det will säga att hata, han fattade känslorna hos den