Dagens Nyheter – 5 augusti 1870, sida 2

talaren begynte med: går ut och lärer allt folk. Dernäst modersmålet, hvarmed talaren förstod förmågan att tala, hvilket barnet väl kan då det kommer i skolan, men det fordras vänja barnet höra, se och skrifva som medel att vinna tankeklarhet. Allt detta bör dock hafva lif. Liksom kristendomskunskap utan lif är en karrikatyr, så är äfven undervisning utan lif detsamma. De ämnen som svårast hemtas ur bok, böra vara folkskolans första ämnen, de som barnen sjelfva med färdighet kunna lära böra stå efteråt. Hr Schollert (norrman). Det norska folket är ett historiskt poetiskt folk; att taga historien och poesien från det, vore som att stjäla brödet ur munnen. Ordföranden, dr Lindskog, förklarade dermed 1:sta frågans behändling afslutad och diskussionen vore att anse som resolution på frågan. Dr Lindskog uppträdde derefter som talare, medan v. ordf., pastor Hansen, tungerade som ordförande. Talaren inledde den andra frågan: I hviloket omfång bör religionskunskapen utgöra föremål för undervisning i folkskolan ? Huru bör denna undervisning lämpligast bedrifvas? med följande: Vår tid är synnerligen praktisk, och derför har man i våra dagar lagt så mycken vigt vid naturläran, derför vill man i kristendomen endast höra talas om de satser som röra det praktiska. Talaren visste intet mera praktiskt än kristendomen; det var både glädjande och underbart att höra dessa påståenden. Men det ser ibland mörkt ut för läraren, och då kunde man förtvifla; för själasörjaren är det ljusare, han får ofta höra af samma bångstyriga ungdom då den kortmit i lifvets strider: jag tackar er för de kristendomslärdomar I gåfven mig, de äro nu min tröst, min ro. Den bäste kristen är den bäste medborgaren och den bäste medborgaren ir den bäste kristen. Hr Arctander (norrman): När jag som en fader mottager mitt barn, är min uppgift att bedja det Herren ville välsigna mitt görande med barnets uppfostran. Så ock i skolan. Kristendomen må genomtränga allt, den bör ock vara föremål för enskild undervisning. Yrkade på bestämda läroböcker, i dogmatik och historia. Hr Bohde sammanfattade frågan så generelt som möjligt. Kristerdomsundervisningens omfång bör vara så, att barnet får redig kunskap om vår antagna kyrkolära. Dertill bör barnet sättas i fast ställning mot de många afvikande lärorna. Äfven är nödvändigt att lära det fördraga och mildt bedöma andra kyrkors läror och medlemmar. Yrkade få bestämda läroböcker, som förre talaren. Pastor Hansen: Blott den som sjelf har kristendom kan gifva barnen goda intryck. En lärobok verkar blott på förståndet, icke på hjertat eller fantasien. Man må gifva barnet en ljus framställning af sitt ämne, ett djupt intryck som går genom fantasien till hjertat. Hr Kraiberg trodde att undervisningen efter bok verkade till förderf. Kyrkoh. Aimqvist lemnade ett skrittligt utlåtande till sekretoraren. Löjt. Batjer (dansk) bad mötet uppmärksamma att det heter religionskunskap; ty om uttrycket kristendom begagnats, skulle talaren ej yttrat sig. Kristendom tro, låter ej lära sig; endast genom hjertat kommer trou till menniskan. Då religioner finnas, och folkskolan är, eller bör vara, en skola för alla foölkets barn, bör hos dem äfven ingå någon kunskap om andra religioner. Kristendomen kan endast vinna derpå, att den blifver likställd med dessa andra religioner. Ja, borttagandet af statsskyddet skall verka lif och derigenom mera sann och lefvande tro. Hr Ullgren uppträdde mot ett yttrande att religion och tro äro detsamma; äro de ett och samma, huru kunna säga att religion tär menniskoandens gemenskap med Gud. Tron är sättet hvarpå menniskan mottager Guds gemenskap. I afseende på undervisningens omfång ligger nufvudvigten på historien. Hr Blomstrand nämnde några ord om hur folkets barn lärdes och undervisades. Tiden var nu så långt framskriden, att ordf. ansåg diskussionen böra afbrytas, och upplöstes derför sammanträdet, hvarefter ett föredrag om hur skandinaviens Gudar hafva upp: stått af finnen hr Alcinius börjades. RR Ra Försumma aldrig att affordra åkare PE EE IT Ta