Dagens Nyheter – 2 augusti 1870, sida 2

hvarken ljuga eller med grace uttala en meningslös komplimang, Såsom alla menniskor hvilka känna djupt, saknade han förmåga att hastigt gifva uttryck åt sina känslor. Han behöfde reflektera . . . Icke destomindre uppsökte man honom, emödan man icke kunde annat än sätta värde på häns ädla karakter och upphöjda tänkesätt. De som råkade i ett förtroligare samtal med honom lärde sig snart inse att hans omdöme var bättre och pålitligare än de flestes, och att han till följd deraf, ofta utan bemödande att vara qvick, slog hufvudet på spiken. De märkte, att under hans kalla yta gömde sig ett varmt hjerta, en nästan qvinlig finkänslighet. Om han sålunda i en stor salong väckte föga uppseende, behagade han så mycket mer i den lilla vrå, der han befann : gig, omgifven af ett fåtal personer med hvilka han sympatiserade. Småningom blef han yan vid att vara mycket borta. Han ansåg sig derigenom ej förspilla tid. Det var nemligen hans åsigt att en domare kan använda sina lediga timmar klokare, om han är ute i farten, än om han sitter inne i sitt arbetsrum och studerar lag och författningar. Han tänkte att en menniska, som har till uppgift att fälla rättvisa domar öfver sina likar, bör känna dessa och för sådant ändamål studera dem. Uppmärksamt gaf han derför akt på de intressehas och passionernas strider, som utkämpades om