Dagens Nyheter – 2 augusti 1870, sida 2

engelsmannen icke uppgifver sitt namn, försäkrar han dock att kejsaren uttryckligen tilllåtit honom att meddela den engelska allmänheten hvad som vid ifrågavarande tillfälle blifvit yttradt. Kejaren skall ha sagt, bland annat, töljande: Annu fjorton dagar innan hertigen af Gramont höll sitt tal inför lagstiftande församlingen, detta tal, hvaröfver engelska pressen fällt ett så omildt omdöme, hade jag ingen aning om att krig stod för dörren ; och icke heller har jag i detta ögonblick hunnit vidtaga alla nödiga förberedelser dertill. Jag hoppades att, så snart hertigen af Gramont rättfärdigat mig inför Frankrike genom ett manligt språk rörande Hohenzollernska kandidaturen, jag skulle bli i stånd till att så behandla och reda tvistefrågan, att freden kunde betryggss: Men Frankrike har halkat ur min hand. Jag kan icke regera längre, om jag icke leder! Detta krig är Frankrikes nationela krig under min tid, och jag har intet annat val än att gå i spetsen för den offentliga meningen, som jag hvarken kan stäfja eller ändra. Dessutom fordrar von Bismarck, ehuru han är en ganska skicklig man, för mycket och fordrar detta myckna för hastigt. Efter Preussens seger år 1866 erinrade jag honom derom, att han utan Frankrikes vänliga och oegennyttiga neutralitet aldrig skulle varit i stånd till att åstadkomma sådana underverk. Jag fästade hans uppmärksamhet derpå att jag under hela tyska kriget icke skickade en enda fransk soldat till Rhengränsen och anförde ur hans egna bref ställen, hvari han tackar mig för denna återhållsamhet och säger att han då icke hade haft en enda preussisk soldat eller en preussisk kanon vid Rhen, för att kunna använda Preussens hela och odelade kraft mot Österrike och dess allierade. Jag lät honom veta att jag ansåg det han, såsom ett litet bevis på erkänsla för min vän: skapliga overksamhet, gerna kunde till förmån för Frankrike afstå Luxemburg och äfven afträda en eller ett par mindre städer, som allvarsamt hota Frankrikes gränser. Jag tillade, att han på detta vis med ringa uppoffring, som Preussen med afseende på sina oerhörda framgångar och eröfringar snart kunde glömma, skulle vinna för sig den franska nationen, hvars afund det är så lätt att uppväcka och så svårt att afväpna. Men hr von Bismarck svarade mig efter något dröjsmål: Icke en fotsbredd jord, hvarken preussisk eller neutral, afstår jag. Men kanske skulle jag, om jag komme i tillfälle att förvärfva ännu mer, göra några medgifter. Till exempel, huru skulle det gå, om jag toge Holland? Hvad skulle Frankrike fordra för att förhålla sig lugnt och stilla i händelse af en sådan eröfring? Derpå svarade jåg honom att ett försök att taga Holland betydde detsamma som krig med Frankrike; och dermed slutades de underhandlingar som pågått mellan grefve Bismarck och hr de Benedetti. Napoleons proklamation till rhenarmen. Metz den 28 juli. Jag ställer mig i spetsen för eder för att försvara den fosterländska jordens ära. Jag skall strida mot en af Buropas yppersta armåer; men äfven andra härar, hvilka varit lika utmärkta, ha ej förmått motstå eder kraft. Detsamma skall nu blifva fallet. Kriget skall blifva långt och mödosamt, men ingenting öfvergår de soldaters sega kraft, hvilka kämpat i Afrika, på Krim, i Italien och Mexiko. Hvilken väg Vi än beträda utanför fäderneslandets gränser, finna vi städse ärofulla spår af våra fäder, Vi skola visa oss dem värdiga. Hela Frankrike följer eder med brinnando önskningar, verlden har sina blickar fästade på eder. Af edra fråmgångar beror frihetens och civilisationens öde. Göre hvar man sin pligt. Drabbningarnes Gud skall vara med 0ss.4 Napoleons fa nantlön till ottan, uppläst af kejsarinnan i söndags åtta dagar sedan ombord å amiralskeppet la Surveillante: Officerare och soldater vid flottan! Ehuru jag icke är midt ibland eder, skola dock mina tankar följa eder till dessa haf, på hvilka er tapperhet skall utvecklas. Franska flottan har