Dagens Nyheter – 2 augusti 1870, sida 1

-— AVE — Albert de Commarin, Albert de Commarin! : — Ja, återtog Tabaret, just den ädle vicomten. Det låter högst otroligt, jag medger det. Han varseblef nu att domarens anletsdrag på ett märkvärdigt sätt förändrats, och, helt förskräckt, sprang han fram till honom. — Icke mår väl herr domaren illa? frågade han. — Nej, svarade herr Daburon, knappt vetande hvad han sade; jag mår ganska bra; men öfverraskningen, rörelsen ... . — Ja, jag förstår . .. — Godt; ni torde då icke heller undra öfver att jag behöfver vara ensam en stund. Men gå icke härifrån; vi skola tala länge om denna sak. Kanske ni vill ha den godheten vänta i mitt skrifrum; jag skall straxt komma efter dit. s Herr Daburon påtog en nattrock och satte sig eller, rättare, nedsjönk i en länstel. Hans ansigte, hvilket, då han var i utöfning af sitt kall, vanligen syntes stelt, såsom hade dragen varit uthuggna i marmor, återspeglade nu den lifligaste rörelse och hans ögen förrådde en förfärlig ångest. Förhållandet var att namnet Commarin, som utan någon förberedelse uttalats af Tabaret, hos honom väckt smärtsamma minnen, upprifvit ett illa läkt sår. Detta namn erinrade honom-om -ox-händelse-som plötsligt förkrossat